kebabmannen&jag

Kebabmannen är ganska påhittad, kanske är det därför vi kompleterar varandra så bra. Men jag vet att han skulle känt annorlunda. I know it!

Det är träden som gör skogen, likasom dagar, timmar, sekunder gör livet. För varje minut som passerar i klungor om 60 har vi kommit en timme närmare döden. Men varför tänker jag så!? Kanske inte riktigt var meningen men vill försöka hitta de relevanta, varför man inte ska gå omkring och grubbla för mycket. Vilket jag kanske gör nu, just idag.
Att jag ska vara så dålig över att köpa presenter och speciellt i tid(smaka bara på det, what´s the problem?) - presenterna är väl inte det mest relevanta. Finns så många andra sätt att visa att man uppskattar någon. Varför får ja en klump i magen ändå? För att jag tror att jag inte kan visa den uppskattning utan presenter? De kan jag väl!? Jo det kan jag!!
Bara det att när man fyller år förväntar man sig en present, för så har det alltid varit! Eller hur?
Sådant onödig grubbel men ändå en liten försynt blick och lite skämsigt kan de bli. Bara för att jag är så dålig på presenter! Men tror inte att jag glömt dig för det!
Minuterna passerar förbi, för varje sammansatt, en efter en blir vi mer erfarna. Det gör inget om det känns, mer kött på bena bara. Det finns för många stunder man grubblar över saker och ting.
Jag vill inte vara en grubblare!
Så här och nu. Kebabmannen, lyssna nu. Nu är det du som får ta över rollen som grubblare, för jag vet att det är du och jag. Vi som kompleterar varandra. Behöver jag inte en sak så lämnar jag över den till dig och du gillar't, i know it!!

Så nu får du ursäkta, ska ut och slå ihjäl en timme, passa på att bli lite rikare på minnen. Jag vet, jag är fett grym på det.