lördag.

När jag öppnar ytterdörren och kliver ut håller jag på att drutta omkull och det är just vad jag gör 300 meter senare. Från den dimmiga gårdagen till denna isiga lördagsförmiddag. Känslan av att kliva igenom chokladen på mumsmus infann sig när jag trask i den djupare snön för att slippa isgatorna. Vi slog ganska fast, Madj'ha och jag, att det är röd dag. Röd dag i en småstad innebär stägnda affärer till och med ICA är stängt.
Så det blev bara en kortare promenad genom stan, innan vi återvände hem.

Jag undrar om jag någonsing kommer vänja mig vid röda dagar i småstaden, det är som man tagit tillbaka till barndomen.

Det börjar redan att skymma...

Fredag.

På baksidan utav ett kvitto, två och en halv timme redovisningar senare. Lättad över att helgen helt plötsligt infunnit sig.

det är lite lättare, när det inte är lika svårt.

Det börja skymma redan vid kl 15 och när vi traska från Parkskolan strax efter halv fem vare redan mörkt och på den klara himlen lös en äggformad måne.

Nu ska vi bara slapp, det är vi verkligen värda. Åh imorgon, imorgon äre fredag vilket betyder helg. Vad underbart.

Det är inte lätt, när det är svårt.

Jag kan nog tänka mig att redovisningen är klar inför imorgon. Sådär 7 timmar senare, tre kexchoklad, en stor kopp starkt kaffe, en massa oddjob-musik och en halv tallrik nudlar (jag tror aldrig nudlar smakat så här illa förut) Det är bara den där jäkla sammanställningen och slutsatsen jag inte är nöjd med, men de behöver jag inte tänka mer på efter imorgon förmiddag. Gosch. Sen är det slut på plugg för ett par dagar, tills nästa kurs sätter igång.

Jag tar med mig febern, kravlar ut till sällskaprummet och kryper ner under filten i soffan. Ingen mer dator, inget mer pluggande nu. Nu är det enought.

.

Och ute lyser snön lika vitt som förr.

Lite halvkrassligt. Trött och lättroad. Less på allt plugg och imorgon är det tenta.
Ikväll lagar vi gemensam mat, nu när alla tre är här igen.

en lång afton

När man somnar i den obekväma soffan efter en stor kopp kaffe och ljud runtomkring sig, ja då är det verkligen dags att röra sig mot sängen. Låta snön falla lika tyst som den gjort hela kvällen och hoppas på att förkylningen inte blivit värre till morgondagen.

Imorgon är det dags att få klart redovisningen och se till att plugga lite inför onsdagens tenta.
Allt ordnar sig i sinomtid.

Precis när allt kändes som mest hopplöst, ja då knacka det på dörren och M. fråga om ja ville se något avsnitt av Grotesko. Jag banga inte. Sen kom en aningen energi och koncentrationsförmåga tillbaka och jag har åsdakommit något. En sista kraftansträngning för dagen och sen, sen ska jag ta mig en kall öl, sjunka ner i den knöliga soffan och kolla på little britain å bara vara.

Här sitter jag, med en påse 'spanish corn' och känner hur allt bara är jobbigt och tråkigt. En kopp te som luktar rengörningsmedel (är det så citron och ingefära ska lukta tillsammans?) Det är stenhårt tentaplugg som gäller men hittills har jag inte lyckats åsdakomma mycket.

Men honungen kom precis som på beställning, nu när jag verkligen uppskattar de som mest. Tack!

a night-train away.

"Vi har nu slagit på högtalarna i våra sov- och liggvagnar. Vi ankommer till Bastuträsk om cirka 10 minuter. För att göra er uppmärksamma som inte har märkt det har vi i natt gått över till vintertid så klockan är alltså 08.30. Vi stod still i en timme i natt och är därför i tid enligt förmiddagens tidtabell. Ni har alltså fått en extra timme för samma pris, grattis!"

Det sprakar till och det blir tyst igen, men inte längre än att lillkillen för sjuttielfte gången frågar 'är vi framme snart, är vi i Bastuträsk nu?'

Tåget står in på stationen i Bastuträskt och sjöslaget har lagt sig i kupén. Nu är det bara jag och mina väskor av olika karatärer kvar i kupén. På något vis så känns det som att idag kan man med råge säga att jag har lämnat hösten och entrat vintern, nu när vi övergått till rätt tid och allt. Det är trivsamt och inte alls så grått och trist som i Västerås. Snön har redan börjat krypa fram, rimfrost på träden och mjölk mellan grenarna. Dimman ligger tät och jag låter mig försjunka in i filmens värld. I alla fall så långt som till 'little britain'.

on a train throw a banana-shaped country

Återigen är jag ute på vift, lite borttappad. Någonstans i vårat avlånga bananformade land. Och dom gör mig lycklig, jag tror inte dom vet hur mycket dom betyder för mig, mam&pap. Eller dom där konstiga männen (ja, å karin&malin) i tajta skor och svetten som pärlas på pannan. Det är svårt att få ut det på ett sådant sätt, att de ska förstår, hur mycket dom betyder. Men det gör dom.

Jag har sällskap på tåget, sällskap av en tung inbunden pappersbunt med 'contemporary tourism' skrivet i rött på framsidan, det ger en fin kontrast mot det vita. Vet inte om, men det känns som att författarna målar upp något som jag inte fattar alls varför man ska skriva en bok om, göra det så svårt. Har undvikit denna bok för länge, men nu går det inte att komma undan längre.

Har lämnat ett höstfärgat Linköping med en känsla av vemod, men jag tror det är så det ska kännas i maggropen. Ett bevis på att man åstadkommit något, att man uppskattat och att man nog kommer att sakna.

Det är firande av födelsedag hemma i de Samuelssonska hemmet. Min bror han blir juh bara större å större. Man vet de vanliga samtalen som brukar dyka upp, men i bland så blir man förvånad. Min bror visar upp sina vapen och sköld, han är fräck min bror. Farfar får svärdet i sina händer och diskussionen fortskrider, när han lämnar över den igen slänger han ur sig "nae de skulle vara bättre med en k-pist"
Dom slutar aldrig att förvåna mig.

Jag har bara ett stort leende på läpparna, en god känsla i magen och snö i sikte. Idag bär det av, norrut, tillbaka. Från hem till hem. Från Linköping till Kiruna, kontrasternas resa till en annan del av Sverige.

'De Klomp' var gårdagskvällens utflyktsmål och de bokade bordet för tio, rymde garanterat fler än vad vi fick. God öl i strupen och fantastiska vänner. Robin, Björn, Mattias, Micke, Emil, Malin, Kajsa mfl. Bara glädje raktigenom.

Cykla har jag gjort också, jag har glömt hur mycket jag uppskattar att cykla.

Nu bär det av mot Hangaren för lite jobb.

i linköping

Jag trevar på tanjenterna, slinter, backar. Börjar om. Om och om igen. Det är så mycket som rör sig, så mycket som vill ut. Jag får inte ut det, som att någon håller tillbaka det, stretar och drar. Vägrar att ge med sig. En konstig känsla i magen.

Men jag är glad över att vara tillbaka i Linköping för tillfället, hemma hos mam&pap. Det känns på något vis som att jag växt flera dm, köksbordet ser så lågt ut. Det är hemtrevligt och värmande.

Har träffat både Madde och Johanna idag. Jonte fick jag en lång promenad på stan med och Robin, Karin, Mange och en hel hög andra klättrare träffa jag i Hangaren. Det har varit tomt på kramar, tills man dyker upp i stan igen. De smutskastande kommentarena är på intågande och jag trivs, inget snack om saken.

Men ett rum står tomt på skytteg. och utanför lyser snön.

expressfart

Det är en sådan kontrast mellan norr och söder, mellan snötäckta landskap och dimmiga städer. Jag saknar redan snön.
Man hade alltid önskat att det hamna trevlig individer i liggkupén på nattåget, jag vet inte. Madj'ha och jag kolla på film i bistron, beskådade ett skådespel som man är van att se hos ungdomar, men kanske än vassara med pensionärer och alkohol inblandat. Oj.
En pappa med sin son, hostande och snörvliga, men inte otrevliga. En spanjor och en innebandyspelare. Jag sov bättre än vad jag brukar på nattåg.
Byte i Stockolm, grått och trist. Jag kommer inte riktigt överäns med den staden alla gånger. Men nu sitter jag på X2000, påväg över slätterna, påväg hem till lilla Berga.

Jag kan fortfarande inte släppa, att här är det höst, hemma på Skytte är det redan vinter.

Onsdag morgon och det är alldeles tyst i huset, tyst för någon minut. Med sömndruckna steg klampar jag in i köket och hör ljudliga samtal, vatten överallt på bänken och diskbänken. På spisen med. Någon har vält den bittra lappen som skrevs om i går kväll efter nybakta scones, te och film.
Den försynta lappen "it's okay to clean up after your cooking" förvanlades till "it's NOT okay to NOT clean up after you!!"
Slängde äggen i kastrullen på spisen och kröp ner under täcket i mitt rum igen. En elefantjord dundra nerför trappan. Tystnad. I sällskapsrummet titta solen försynt in och det blev tillslut en lugn frukost med sällskap av M.
En sista föreläsning av Bruno och vi trilla precis in vid slutet av den akademiska kvarten, då prata han om Ullared, igen!
Hem, för att packa och sen iväg mot tåget.

Solen skiner fortfarnde och lämnar precis gällivare, nu är jag påväg. :)

Vissa dagar bara segar sig fram. En trevlig morgon, precis som det brukar vara, frukost med D&M och teve fyras morgonsoffa. Solen sken för övrigt in genom fönstrerna.
Föreläsning om turism, om 'stakeholders' (i två timmar) och i kanten, luffarschack med 'sex i rad'
Vi luncha på TT, det var trevligt. Sen var det åter till skolan för att förbereda en mentorsträff med våra mentorsföretag inför praktiken under mars.
Efter en liten omväg, hemma och klockan blev fyra, på något vis. Damp ner i soffan, hitta inget bra sätt att förhålla mig till den, virka klart jontes 'renmössa' och eftermiddagen har verkligen bara segat och varit avlång, trist och lång. Att ta sig till Konsum kändes som en bedrift.

Kanske blev bastun och de kommande sconesen räddningen på denna dag.

Imorgon åker jag hem till mam&pap, jag längtar!

Upptäckte i Norge att jag försnillat batteriluckan till mobilen och jag slängde i väg ett mejl till sony ericsson och fråga om ny lucka och blev hänvisad till en internetsida. Wow, luckan kosta bara 76 kronor, klart jag ska ha en ny, tänkte jag.
Sen snegla jag på den totala summan, inklusive frakt, orderavgift, moms och allt så blev det en slutsumma på 338 svenska riksdaler.
Whatta!?

Jag får en ny telefon för under de priset.

Överväger på en ny telefon, en lite mer stöttålig och som kanske tål lite mer fukt än en telefon utan batterlucka eller för den delen bara trasig (som på min gamla telefon)

Narvik äventyret

Det sägs att Norge är vackert och det är det, men verkligen dyrt.
Vi tog en sväng på stan, tog in på hotell och åkte iväg på fiskeäventyr.

Under bron, stanna vi till för att söka fiskelyckan.

En andpaus och miljöombyte. Väl passande.

En strandpromenad.

Vi bytte fiskeställe, Lukas drog den första torsken. David drog den största.

Ingen av oss naturguider hade kommit ihåg att ta med en kniv, men hade den vart med hade vi säkert inte fått någon fisk. Så en plåstersax fick funka fint.

På kvällen åt vi ute, trevligt och gott.

Sen drog vi vidare, med taxi till ganstaområdet och till U.S car club Narvik som firade 25 år. Robbans Rockabilly Cirkus hade fått den fina äran att spela. Vi hade fått den fina äran att följa med Mattias, som den trummis han är i bandet.

Tiden gick och medelålderspubliken vara svårstartad trots bandets tappra försök. Men vi hade det kalas, hela tiden.

David fick frågan om han var med i bandet, du dansar ju hela tiden.

Jorå, klart att det dansadet och vi dansa nästan mest. Kan har varit den äldre damen som dansa mer än oss, men så var hon nog fullast också.

Vi kom i säng strax innan 5, frukost innan elva och sen bara ut och pröva fiskelyckan igen. Högvatten och trassel på rullen.
Vi åkte hem, efter en minnsevärd och kalashelg i Narvik.

Nu har vi ätit upp norsk-torskarna och det smaka riktigt gott. En härligt touch av norge och saffran.

Nöjd.

Återigen har jag skapat en spännande matkombination. Kanske är det bra att vara fattig student i bland, så man har chansen att upptäcka det där lilla extra, någonting nytt i matvärlden.

Måndag, snön vräker ner utanför och jag har inte riktigt lust att plugga, inte någon stanns.
Måste jag!? Ja herregud, det måste jag, bara jag biter ihop och fokuserar, bara lite i alla fall. Till kvällen blir det fiskoppa, på norsk torsk.

Jag vill bara ställa mig upp och skrika ut allting. Vadå, gör ni aldrig fel (vad är det för fel jag gör)? Ibland är allt bara knas&pannkaka

Jonte ringde, förvånad lyfter jag luren till örat. Helt plötsligt känns allt som det ska, en god feeling i magen och bara ett leende när jag hör rösten från min goa vän. En sådan vän som man cyklar 2 mil med för att plocka 10 liter blåbär för att sen cykla tillbaka och koka sylt.
På onsdag åker jag söderut. Till Linköping, miljöombyte.

Det ska bli så skönt att få komma hem, om än bara för några dagar.

Narvik.

Äter nudlar med smält ost och vitlök. Iden kom bara sådär, spontant och nytänkande!? Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det faller i min smak eller ej, men det var helt klart värt ett försök.
jag tror det är viktigt, att våga prova nya saker, vind för våg, låta livet bli lite mer spontant, men utan att det går utanför gränserna. Eller nja, lite kanske. Ibland.

Lukas ringde fredag eftermiddag, tidigt lördag morgon satt vi i en fullknökad bil, påväg mot Narvik. För att göra någonting annat, för att lämna Kiruna för ett tag.

Jag skojar inte, det var nog de bästa jag gjort på ett tag.

Torsdagskväll på skytteg.

Ibland slinker tungan fel i munnen eller så hänger bara inte hjärnan med på vad som sägs. Här om dagen myntades ett väldigt fint uttryck

"charmigt dum i huvudet"

men det trillar även in små andra felsägningar i samlingen, som när vi sitter och kollar på "Vem vet mest" och frågan lyder i stil med "vad heter Hedenhös's barn" och ur slänger vännen bredvid mig i soffan: de måste vara sten och röse!

Mattias servera kaffe nu i kväll och han bad mig lukta på't.
Känner du vad det luktar? undra han
Hmm, lite som tvål, som hemma hos farmor och farfar, svarar jag.
Nae, kanel är det.
Jaha, som risgrynsgröt och sötsur sås man fick i mellanstadiet, konstaterar jag.
Tystnad och sen kom det, skrattet.

Det är svårt att inte skratta när man är med dessa två gossar. Efter två avrundade avsnitt av "long way round" fastnar vi i sofforna, skrattande. Kvällen slutar med att vi står ett bra tag vid världskartan i korridoren, pratar och skrattar innan vi kilar in på våra rum.

Utanför mitt fönster, är solen påväg ner mot horrisonten. Snön har i stort sätt smält bort, när vi idag har haft uppåt +7.

so far

I'll say, so good

at the end of a loong day

Mörkret har lagt sig över Kiruna och det finns ingen idé att ens försöka fortsätta att plugga. Eller för den delen, behöver jag inte det.

Istället kilar jag ut i köket och drar igång ugnen och rör ihop lite mjöl och andra härligheter. Om någon timmer kommer doften av nybakt bröd ruva över Skytteg. som en tät dimma.


Det känns att ambitionen inte behöver vara högre idag.

Sun-day

Ute på äventyr, söndagskväll och stjärnklart. Jag har skådat min första, men ack så svaga norrsken.

Och en sådan gul, stor och lågt stående måne har jag aldrig tidigare sätt. (man kan skymta den bland gatlycktorna i bakgrunden)

Jag är trött och njöd efter en bra helg.

Och jo, mam&pap, det blev godkänt på första tentan. Jag är nöjd!

lördag

Det blev en lång fika tillsammans med Emelie på Safari. Skönt att träffa någon som inte tillhör varken programmet eller som är student i staden.

Med raska steg hem i solskenet och rummet fick sig en rejäl omgång. Nydamsuget golv och rena ytor.

Vid 17 tiden, när jag som bäst stod och dammsög sofforna ute i sällskaprummet börja folket droppa in. Taco-kväll med klasskompisarna. En trevlig tillställning och mycket mat.

Fotboll på Geologg. och jag inser fortfarande att jag inte är något fotbollsfantast.
Trevligt sällskap på Ferrum och en del dans.
Hem genom Kiruna natten and you can't stop me smiling, casue you put the smile on my lips. (and how i like my friends)


Jag åker tillbaka till Linköping om 11 dagar. Ska bli nog så skönt att träffa alla igen.

Vi gick med raska steg mot Trägårn, en Corona i handen och en pressade limeklyfta i andra. Runt omkring mig folk jag trivs med. Vissa mer än andra. I bakgrunden snurra Deep Purple men Andreas drog minsann upp volymen med sin stämma. Några droppa av, och några till. Tillslut var det bara jag, David och Andreas kvar vid vita bordet inne på vårt favorithak.
Vi diskutera koalor och rätt som det var hade vi en bredvid oss. Eller vi hade precis diskuterat, jag och David, att han måtte vara en koala, som brandmannen rädda ur de brinnande trädet i Australien. Som var så trött på sina polare och behövde ett nytt träd att krama. Det var precis innan han kom över och hälsa och innan vi börja diskutera musik.

Vi traska hem igen, genom Kirunanatten. Pepparkaks Ballerina-kex i sällskaprummet och lite gitarrspelning.



Det finns två saker jag vill ta upp.
1. Jag har tröttnat på de personer som hela tiden har ett behov att vara lite, bara lite bättre än oss andra. Som bara pratar egna upplevelser och erfarenheter.
2. De säger, CSN, att om vi har tur ,om vi har regeringen på våran sida så blir det höjt studielån och studiebidrag.

Ikväll saknar jag Linköping och allt de fina som hör där till.

i en annan del av verkligheten.

Runtomkring prasslar det i frusna sovsäckar och på den högresta tältduken dansar skuggorna av gran och fur. Jag drar djupa andetag och känner kylan, känner den ljuva doften av färskt granris. Någonstans där uppe, bakom tältduken, vila månen över oss och vi försvann in i drömmarnas värld.

Med frostbitna andetag stiger jag ur tältkåtan och mötter soluppgång över skogslandskapet. Vit rök som singlade sig sakta upp mot skyn från mina djupa och lugna andetagen. Snöbeklädd mark och strimmor av sol genom trädgrenarna. En ångade kastrull med gröt och det frusna brödet värms på stekpannan.

Rimfrosten, den vackra, försvann i ett drag och med en rivstart med bilen så var man tillbaka. Tillbaka på Skytteg. Fredag, sol och snö.

Samerna har över 300 uttryck för snö. Vilket använder de nu?

Bastun är på uppvärmning men först ska här skrivas en kortare guidning. Mellan låtarna som färgyller tillvaron, hör jag hur det susar genom den tunna sprickan mellan fönstrerna. Snön faller fortfarande i horrisontellt läge och det biter i kinderna så fort man tar en kortare promenad.

Nysnö all over the place och med bestämda steg mot klätterhallen. Men vi är tappra, trots väntetiden. Tillslut kom vi innanför dörrarna, slängde på oss de kalla klätterskorna och gjorde vad vi gör bäst på de stället. Klättra.

40 dagar på egen hand.

kvällsté

När mörkret tränger sig på.

När kylan kryper närmare marken.

När man tycker det vore skönt att bara ta cyklen över till en vän och prata goja.

När avståndet plötsligt blivt lite för långt.

.

Jag vill möta våren i Paris. Sitta på uteservering och dricka vin. Nybakta baugetter och promenera genom staden. Jag vill klättra under de blommande träden, utanför Paris. De nybrustna knopparna, de ljusgröna, späda löven och de trånga klätterskorna.

.

Kiruna låter inte en spara på värmen, det är minusgrader.

Lite mer aktiv än väntat

Jag vaknar plötsligt utav ett ljud. Vart kommer det ifrån, jag är förvirrad. Tänker. En hackspätt? Tystnad. Ett sms.
Kritbollarna från addnature är i stan, bara sådär 20 dagar sen jag beställde dem.
Är det för att Kiruna ligger så off?

Jag hade tänkt mig en lugn dag med mina slitna klätterfingrar men när Mattias fråga om vi skulle med och klättra framåt kvällen kunde jag bara inte motstå. Dessutom få använda nya kritan.
På med kläderna och ut i kylan, in i värmen. Klättra fram svetten och sen ut i kylan igen. Tillräckligt för idag tänkte jag medans jag stod där med min kyckling gryta och rörde om i riset. Två timmar senare sprang jag glatt omkring i en idrottshall, kände doften av högstadiet och spela fotboll.
Jag är själv lite förvånad. Men jag gillar't.

Nu efter några tallrikar yoghurt, müssli och famliy Guy är det verkligen dags att sova.
Föreläsning imorgon förmiddag.

Klättring är bra medicin mot rastlösheten. David och jag körde hårt, så hårt att huden lossna på flera fingrar. Tillslut gav vi upp. Traska hem i kylan och käka, kolla på skräckfilm och avslutade med Famliy Guy i sällskapsrummet.

Inside, looking out at the snow

Här sitter jag och lyssnar på gamla Winnerbäcks-låtar och känner mig svårmodig.
Söndagskvällsförvriden. Är det bra?

Trots att jag vaknad upp i morse och kände den där känslan av julafton som jag inte haft på många år. Bara för att hela min värld var fylld med snö. Konstigt? Hela världen fylld med rastlöshet.

Jag mötte en joggare när jag bröt rastlösheten och tog en promenad för att rasta kameran. Han stanna upp, innan han passera mig och började diskutera. Vi prata om vädret (hur svenskt är inte det?).

Han sa att det gällde att passa på, för det var faktiskt ruskigt fint ute. Men snart ligger det en halvmeter snö här. Han undra hur jag brukar klara av vintern. Jag skrattade och sa att jag är nyinflyttad, jag är spänd själv på att se hur det går. Han fortsatte att berätta om januari/februari när solen kommer tillbaka, när solen skiner och man vet att utanför är det -30.

Han sprang vidare efter att ha diskuterart Linköping och bönder. Jag ser fram emot vintern, sex månader vinter, minst.

Jag gick hem och avnjöt en god, nykokt och varm grönsakssoppa tillsammans med klättertidningen.

12:51

Har precis avslutat frukosten, tätt följt av förmiddagsfika med te, blåbärsgifflar och kanelbullar. Tänkte vara så oförskämd att hoppa över lunchen, ta en promenad i de fantastiska och soliga vädret, posta några vykort och köpa godis. Jag ska äta oförskämt mycket lördagsgodis och njuta av att jag inte har någonting att plugga, inga krav denna helg.

För ibland, ibland upptäcker man att man egentligen har det lite mer än bara bra.

ibland blir man bara så löjligt glad av ingenting

Jag vaknar på ovanligt bra humör, solen den är på uppgående och direkt efter frukost avklarar man tentan och traskar ut i det fantastiska vädret. Trots att det som jag fokuserat på, knappast kom med på tentan så har jag ett stort leende på läpparna, i brevlådan finner jag ett kuvert. Morfar har postat, från Cypern. Jag saknar honom.

Vi får för oss att klättra, det känns helt rätt i kroppen, men väl vid klätterhallen är det låst. Men solen som skiner kan inte få mig att sluta le.

Jag bara måste öppna fönstret i mitt lilla rum, släppa in höstluften. En kopp te av bästa sort och när jag läser in dagens skörd av mejl smyger sig ett annat leende fram på läpparna.

Man lär sig att uppskatta det lilla.

Torsdag 1 okt

Mitt i allt kämpande kokte Matias med lite tjat och gnat kaffe och vi såg fyra avsnitt av Famliy Guy, drack kaffe och kunde inte motstå att emellanåt diskutera lite svampar.
Jag, David, Lotta och Matias.

En efter en har de trillat in, jag har fått för mig att det är gamla "speacemasters", för det sägs även vara fest på muren imorgon, därav deras invation på Skytteg. Men vad jag vet alldeles säkert, imorgon är det fredag, det är första tentan och det är sannerligen inflyttingsfest hos Lukas och Mari. Jag vet hur vi ska börja kvällen och jag hoppas avslutningen blir minst lika god. Jag vet också minsan att det ryktas om fint väder på lördag, våfflor på Terrassgatan och att det kommer bli en långlång promenad med kameran. Ett Kiruna, någonstans mellan höst och vinter.

Men det är torsdagskväll, tenta-ångest och jag är ganska nöjd över att ha en storebror som kan mer än vad jag kan. Min bror, blivande biologen.
______________________________________________________

Förövrigt var vi iväg och klättra för tredje gången denna vecka. Lovely

Ibland skulle det känna skönt att dränka sina frågor i dipp, fylla minnesluckorna med chips och dra en rulle på teven. I ena stunden cirkulerar de nordsvenska fåglarna kring huvudet, i andra är det mossor, lavar och tågväxter. Nedbrytning, mångfald, fertila avkommor, soral, rundmaskar, skogar, underliga och ej sammanhängande anteckningar.

Jag har gått ner mig i en myrmark med tuvstarr upp till öronen och nu går det inte att gå ner sig längre, eller komma varken upp eller ner. Proppa in mer kött i korven eller hitta någon mer godis i den tomma påsen.

...och fortfarande, jag fattar ingenting.