mittemellan alltihopa.

I brevlådan, stor och grön låg den. Ett paket till mig, mitt emellan namnsdagar och födelsedag(tack!). När jag var yngre var jag så förundrad över namnsdagarna de 28/2 och 6/3. Med lagom mellanrum, sex dagar från namnsdag till namnsdag till födelsedag, flaggdag och allt. Fint inklämt med lite finess.
Men när man var mindre trodde man även att fiskpinnarna som nappade i den lilla dammen i sommaridyllen alldeles utanför Skeda udde verkligen bodde där. Att det bodde rövare i skogen och troll bakom rotvältorna. Farfar kunde allt det där med att ljuga ihop små historier och övertyga oss.

hammare och spik.

De finns vissa partier i huset, oftast där folk tyckts ha släpat sina trötta student fötter extra mycket. Där är det minsan mindre trivsamt halt. Oftast i svängar och på raksträckan nere i källarne, mot tvättstugan. Åtskilliga gånger har man lyckats vurpa, oftast med famnen full. Ådragit sig smärre skrapsår, rivsår eller blåmärken.

I trappan, upp och även neråt har det hänt saker. I snart två månaders tid och inte har de haft tid att färdigställa allt på den perioden. Eller för den delen tyckes den effektiva jobbtakten ökat med tidspressen. Kanske är det bara de norrländska vardagsarbetslunken som utspelar sig en trappa ner.
"Tror du det är många som bor här under sommaren?", hade de svarat när Gustav frågat om tidsplan.

Tvättmasiknen och portkodsgrejen är trasiga. Imorgon ringer jag och felanmäler felanmälan.

Det norrländska vardagslivet.

Vi följde med på tur, med skotrar och turister. Inte allt för kallt men stjärnklart. Mytomspunnet och vackert.

Att tycka om så att det nästan gör ont.

Packade med mig varma kläder och slängde skidorna på axeln. Traskade tidigt om fredagsmorgonen ner mot bussen och fyra timmar senare satt jag på skotern. Åh där, bakom kröken, på andra sidan sjön och känslan kröp fram.

För det finns en plats, inte någon annan lik. På andra sidan, inga vägar, inga bilar. En fjällstation, gammal och vacker. Människorna, mentaliteten och vyerna. Solskenet (som skiner trots snöfall och moln), upptågen och äventyret. Den där stillheten som förvandlas till nyfikenhet.

Redan på lördagsmorgonen kröp det i kroppen och efter frukosten tog jag mig ut, uppåt. Bara få känna på den nyfallna pudersnön och den friska klara luften. Få känna på känslan och pröva färdigheterna

En sådan slående vacker förmiddag. Så tyst, stilla och underbart glid.

Efter den väl smakande lunchen bar det av igen. I sällskap med Maja, Jonte och Hanna tog vi oss förbi ravinen, påväg uppåt. Men vinden stoppa oss innan vi hann enda upp och genom björkskogen, neråt for vi. Skrattande och flygande.

Med en ordentlig söndagsfrukost i magen gav jag mig ut.

Så uppe i allt att jag helt plötslig kom på mig själv med att göra någonting jag aldrig skulle haft tanke på för ett år sen. Lycklig rakt igenom, påväg utför. In mot björkskogen i en hiskelig fart med det största och barnsligaste flinet.

På topptur, ensam.

Lycklig och förvånad.

Nere på sjön, där höll Maja och Jonte till med familjefjällsbarnen. Matti med hundarna och vinden som ökade.

Precis när allt kändes precis så himla bra, som det brukar kunna göra i Salto (fast kanske än lite bättre) slängdes ryggan på släden och iväg, efter skotern mot bussen.

1 kg tid, tack.

Möjligtvis Cirrusmoln där högt uppe och några sådana där mellanhöga moln, typ altostratus som smekte himlen i den någorlunda milda förmiddagsbrisen.
Dagarna trallar på.

Har varit så upptagen att tidningen som trilla i lådan i mitten av förra veckan, ja den ligger obläddrad i fotänden av sängen.
Där jag la den.
Men vad är det som tar så mycket av min tid!?

Tog för mig av tiden som jag hittade mellan två ihopklistrade sidor.

Pinsamt hur rummet har förfallit med tid som varit upptagen nog att inte lägga tillbaka rätt sak på sin plats. (och jag väntar fortfarande på att få flytta ner en våning för att senare få flytta upp till ett nyrenoverat rum)

He called me on the phone

precis när jag tog upp telefonen för att ringa, påväg hem från Coop. Med pulkan fylld med konsumerande och han gav mig ett leende på läpparna.
Sen fastnade jag vi datorn. Redigerande av bilder från helgen och ett skapande av de sedvanliga "månadsfilmen"

Februari har verkligen bjudit på hur mycket som helst. '
Hit och dit, upp och ner.

Cirrustratus och noll nederbörd.

Frenetiskt försöker jag klämma ihop en inköpslista för större delen av månaden, för ner till Coop ska vi tralla. Gustav bestämde det. Ganska bra med sällskap faktiskt.

Har varit på KGT hela dagen, knappast rullat tummarna.

Känns som att jag glider ifrån mina vänner söder ut mer än nödvändigt. Att Salto kändes som en fantastisk, helt underbar minisemester och att allt sedan började som med en rivstart. Känner mig oerhört uppstressade och fokuserad till noll.

Förhoppningsvis är det bara en period.
Nu, mitt uppe i allt dricker jag varm choklad spetsad med kaffe och lite saknad.

När ska svårt bli lätt och när ska man hinna med att låta lätt få vara lite svårt?
Älska utmaningen!

Köpte en stor påse med hallon-& laktrisbåtar som ja skulle ha på buss(arna) imorgon. Tror bestämt att påsen är tom, att rummet inte är städat och att tvätten ligger och surnar.

Var ute med skidorna, blev omkörd av de få som befann sig i spåret. Ingen motivation fann jag heller, men stjärnklart var det.

Finns så mycket annat jag vill göra än sådana där viktiga och bra saker. Hoppa allt ansvar.
Eller så är jag bara trött.

Jo man tackar! Läser att Dogge Goggelito gästar Arran imorgon fredag, 30++ på lördag. Annonsbladet får ligga tillsvidare, tar skidorna och traskar mot spåret. Bara måste få röra på mig. För första tvättmasiken är laddad och rummet ser ut som ett bombnedslag. Dessutom behöver jag packa. Så ut och samla tankarna och finna inspirationen. Känna lite på flåset, kylan och pröva nya vantarna.

Norrlandsförälskelse.

Solen låg framför mig hela dagen. Gnistrande luft, kyligt (och då inte bara några fjuttiga -15 grader, åh nej) Skidorna mot snön, de gnällande ljudet av stavarnas friktion mot snön. Nämnde jag solen i ögonen? Ensamheten, tystnade och en kråka som sväva över trätopparna. Frosten i håret och ögonfransarna.

Så mitt uppe i det hela att jag glömde tiden, satt i solen och njöt. Funderade, filosoferade och trivdes.

Efter allt detta har tiden varit rubbad och efter fyra timmars RISK, traska jag hem med blicken fäst på stjärnorna. Klockan är över 01.00, hockeyn börjar kl 06.00. I have to.

Kanske man allt kan säga att de varit en bra dag!?

Travar av "saker att göra" väntar inför morgondagen. Helgen spenderas i Salto.

back in the days.

Både datorn och den externa lilla hårddisken tycks vara ledsna och missnöjda med sin tillvaro. Så jag försökte göra en tömning av ena av dem och vad hittar man inte om en bild från början av högstadiet. Då man skulle bli rockstjärna och hade ambitioner way to far from the stars. Oerhört smickrande och fylld med nostalgi.


Det är skönt att tiden ändå går framåt och inte åt andra hållet.

En stor påse hallon & laktritsbåtar hade verkligen förgyllt min kväll. Ledig imorgon, det säg bli kring -30 grader och min kropp skriker efter någonting som kräver hård fysisk ansträngning. Har massa tid att sysselsätta, är spänd på vad som kommer hända.

Onsdag, liksom, mitt i veckan. Vad som helst kan hända.

-30 tycks vara lite för kallt för att åka skidor i, det kan erkännas. Men att sova utomhus är väl ingen match, men dumförklarad blev jag. En hel hög med tid blottades och jag vet inte alls vad jag ska göra med den, vad man ska fylla morgondagen med.

...och somnar jag inte på vägen så har jag tänkt erövra världen och vinna i RISK.