mittemellan alltihopa.

I brevlådan, stor och grön låg den. Ett paket till mig, mitt emellan namnsdagar och födelsedag(tack!). När jag var yngre var jag så förundrad över namnsdagarna de 28/2 och 6/3. Med lagom mellanrum, sex dagar från namnsdag till namnsdag till födelsedag, flaggdag och allt. Fint inklämt med lite finess.
Men när man var mindre trodde man även att fiskpinnarna som nappade i den lilla dammen i sommaridyllen alldeles utanför Skeda udde verkligen bodde där. Att det bodde rövare i skogen och troll bakom rotvältorna. Farfar kunde allt det där med att ljuga ihop små historier och övertyga oss.

hammare och spik.

De finns vissa partier i huset, oftast där folk tyckts ha släpat sina trötta student fötter extra mycket. Där är det minsan mindre trivsamt halt. Oftast i svängar och på raksträckan nere i källarne, mot tvättstugan. Åtskilliga gånger har man lyckats vurpa, oftast med famnen full. Ådragit sig smärre skrapsår, rivsår eller blåmärken.

I trappan, upp och även neråt har det hänt saker. I snart två månaders tid och inte har de haft tid att färdigställa allt på den perioden. Eller för den delen tyckes den effektiva jobbtakten ökat med tidspressen. Kanske är det bara de norrländska vardagsarbetslunken som utspelar sig en trappa ner.
"Tror du det är många som bor här under sommaren?", hade de svarat när Gustav frågat om tidsplan.

Tvättmasiknen och portkodsgrejen är trasiga. Imorgon ringer jag och felanmäler felanmälan.

Det norrländska vardagslivet.

Vi följde med på tur, med skotrar och turister. Inte allt för kallt men stjärnklart. Mytomspunnet och vackert.

Att tycka om så att det nästan gör ont.

Packade med mig varma kläder och slängde skidorna på axeln. Traskade tidigt om fredagsmorgonen ner mot bussen och fyra timmar senare satt jag på skotern. Åh där, bakom kröken, på andra sidan sjön och känslan kröp fram.

För det finns en plats, inte någon annan lik. På andra sidan, inga vägar, inga bilar. En fjällstation, gammal och vacker. Människorna, mentaliteten och vyerna. Solskenet (som skiner trots snöfall och moln), upptågen och äventyret. Den där stillheten som förvandlas till nyfikenhet.

Redan på lördagsmorgonen kröp det i kroppen och efter frukosten tog jag mig ut, uppåt. Bara få känna på den nyfallna pudersnön och den friska klara luften. Få känna på känslan och pröva färdigheterna

En sådan slående vacker förmiddag. Så tyst, stilla och underbart glid.

Efter den väl smakande lunchen bar det av igen. I sällskap med Maja, Jonte och Hanna tog vi oss förbi ravinen, påväg uppåt. Men vinden stoppa oss innan vi hann enda upp och genom björkskogen, neråt for vi. Skrattande och flygande.

Med en ordentlig söndagsfrukost i magen gav jag mig ut.

Så uppe i allt att jag helt plötslig kom på mig själv med att göra någonting jag aldrig skulle haft tanke på för ett år sen. Lycklig rakt igenom, påväg utför. In mot björkskogen i en hiskelig fart med det största och barnsligaste flinet.

På topptur, ensam.

Lycklig och förvånad.

Nere på sjön, där höll Maja och Jonte till med familjefjällsbarnen. Matti med hundarna och vinden som ökade.

Precis när allt kändes precis så himla bra, som det brukar kunna göra i Salto (fast kanske än lite bättre) slängdes ryggan på släden och iväg, efter skotern mot bussen.

1 kg tid, tack.

Möjligtvis Cirrusmoln där högt uppe och några sådana där mellanhöga moln, typ altostratus som smekte himlen i den någorlunda milda förmiddagsbrisen.
Dagarna trallar på.

Har varit så upptagen att tidningen som trilla i lådan i mitten av förra veckan, ja den ligger obläddrad i fotänden av sängen.
Där jag la den.
Men vad är det som tar så mycket av min tid!?

Tog för mig av tiden som jag hittade mellan två ihopklistrade sidor.

Pinsamt hur rummet har förfallit med tid som varit upptagen nog att inte lägga tillbaka rätt sak på sin plats. (och jag väntar fortfarande på att få flytta ner en våning för att senare få flytta upp till ett nyrenoverat rum)

He called me on the phone

precis när jag tog upp telefonen för att ringa, påväg hem från Coop. Med pulkan fylld med konsumerande och han gav mig ett leende på läpparna.
Sen fastnade jag vi datorn. Redigerande av bilder från helgen och ett skapande av de sedvanliga "månadsfilmen"

Februari har verkligen bjudit på hur mycket som helst. '
Hit och dit, upp och ner.

Cirrustratus och noll nederbörd.

Frenetiskt försöker jag klämma ihop en inköpslista för större delen av månaden, för ner till Coop ska vi tralla. Gustav bestämde det. Ganska bra med sällskap faktiskt.

Har varit på KGT hela dagen, knappast rullat tummarna.

Känns som att jag glider ifrån mina vänner söder ut mer än nödvändigt. Att Salto kändes som en fantastisk, helt underbar minisemester och att allt sedan började som med en rivstart. Känner mig oerhört uppstressade och fokuserad till noll.

Förhoppningsvis är det bara en period.
Nu, mitt uppe i allt dricker jag varm choklad spetsad med kaffe och lite saknad.

När ska svårt bli lätt och när ska man hinna med att låta lätt få vara lite svårt?
Älska utmaningen!

Köpte en stor påse med hallon-& laktrisbåtar som ja skulle ha på buss(arna) imorgon. Tror bestämt att påsen är tom, att rummet inte är städat och att tvätten ligger och surnar.

Var ute med skidorna, blev omkörd av de få som befann sig i spåret. Ingen motivation fann jag heller, men stjärnklart var det.

Finns så mycket annat jag vill göra än sådana där viktiga och bra saker. Hoppa allt ansvar.
Eller så är jag bara trött.

Jo man tackar! Läser att Dogge Goggelito gästar Arran imorgon fredag, 30++ på lördag. Annonsbladet får ligga tillsvidare, tar skidorna och traskar mot spåret. Bara måste få röra på mig. För första tvättmasiken är laddad och rummet ser ut som ett bombnedslag. Dessutom behöver jag packa. Så ut och samla tankarna och finna inspirationen. Känna lite på flåset, kylan och pröva nya vantarna.

Norrlandsförälskelse.

Solen låg framför mig hela dagen. Gnistrande luft, kyligt (och då inte bara några fjuttiga -15 grader, åh nej) Skidorna mot snön, de gnällande ljudet av stavarnas friktion mot snön. Nämnde jag solen i ögonen? Ensamheten, tystnade och en kråka som sväva över trätopparna. Frosten i håret och ögonfransarna.

Så mitt uppe i det hela att jag glömde tiden, satt i solen och njöt. Funderade, filosoferade och trivdes.

Efter allt detta har tiden varit rubbad och efter fyra timmars RISK, traska jag hem med blicken fäst på stjärnorna. Klockan är över 01.00, hockeyn börjar kl 06.00. I have to.

Kanske man allt kan säga att de varit en bra dag!?

Travar av "saker att göra" väntar inför morgondagen. Helgen spenderas i Salto.

back in the days.

Både datorn och den externa lilla hårddisken tycks vara ledsna och missnöjda med sin tillvaro. Så jag försökte göra en tömning av ena av dem och vad hittar man inte om en bild från början av högstadiet. Då man skulle bli rockstjärna och hade ambitioner way to far from the stars. Oerhört smickrande och fylld med nostalgi.


Det är skönt att tiden ändå går framåt och inte åt andra hållet.

En stor påse hallon & laktritsbåtar hade verkligen förgyllt min kväll. Ledig imorgon, det säg bli kring -30 grader och min kropp skriker efter någonting som kräver hård fysisk ansträngning. Har massa tid att sysselsätta, är spänd på vad som kommer hända.

Onsdag, liksom, mitt i veckan. Vad som helst kan hända.

-30 tycks vara lite för kallt för att åka skidor i, det kan erkännas. Men att sova utomhus är väl ingen match, men dumförklarad blev jag. En hel hög med tid blottades och jag vet inte alls vad jag ska göra med den, vad man ska fylla morgondagen med.

...och somnar jag inte på vägen så har jag tänkt erövra världen och vinna i RISK.

the SLUSK-pub evening.

Galet.
Spacemasters, rymdare, ädelstens. människor och naturguider, samt en del annat löst folk. Över hundra studenter nere på SLUSK-puben, sprillans nya lokalen. Jag hängde i baren, med några andra sköna lirare, vi skötte oss redigt bra, sålde fint. Vi såg hur folk blev fulla, dansade till avdankade låter, flörtade, skojade och höll på som fulla homosapiens gör.

Ingen kände igen kängorna som hittades under en stol, folk hade sen ett tag redan börjat droppa av. Natten fortsatte mycket fint.

have they ever seen the snow?

Lite sådär lagom vackert, ganska kallt och lite för rörigt.
Men ändå okej.
Ölen och bastun har hittills varit dagens höjdare, efter frusna tår, lekar och hundsläde. Men vi lider mot eftermiddag och framåt kvällen är det välkomstmiddag och invigningskväll på SLUSK-puben. Trivsamt och inte alls svårt att stå ut med. Rent av bra.

Följde i Stickans spår, hela klassen.

Vi spanade efter spår, spårade och uppfann egna spår.

som barnen gör när de är små...

Väl påpälsade, som en skock renar, en förskoleklass påväg ut i djupsnö genom gammelskogen. Jo minsann, förskoleklassen Järven var ute på äventyr med Stickan och nöjde sig inte bara med att äta snö och vältra varandra i de vita fluffiga.

Vi samla lite luft och snö på burk...

...och hade det sådär mysbra.

a peice of NF06 and snowboard.

Efter en tretimmarseftermiddagsföreläsning som verkligen visade rastlösheten sitt riktiga ansikte så återvände jag till parkskolan (efter bara någon timme) i sällskap med Love och Gustav för att stöka och böka lite i SLUSK förrådet och flyttade över en hel massa atteraljer till SLUSK-lokalen samt fått ett mixerbord på knäet. Det var trevligt. Nu är det svullet på båda sidorna.

Det är svårt att fokusera, när man upptäckt tjusningen med svtplay och alla livesändningar av OS. Ofattbart, inte bara att jag är mer intresserad än någonsin utav sport utan även att jag kommer kunna mer om idrottsutövare än jag någonsin tidigare gjort.

Och jag kollar på snowboard, herrarna i halfpipen i väntan på herrarnas hockey inatt. Direkt så dök ett solskensleende upp som en minnesbild i huvudet tillhörandes kanske en av de trevligaste människor jag mött och fått chansen att lära känna en del av.

Det är knasigt hur man ibland tänker tillbaka på de där tre åren. På dagar, veckor och år med pendling. Alla upptåg och konstigheter. Ibland händer det att jag saknar er.

Men jag kan fortfarande inte understryka nog så mycket hur enormt jag uppskattar livet som det flyter på just nu.

Möttes av gyllenröda morgonstrålar som smet in mellan persienerna, smekte den blåskitiga soffan och bordet där smulorna stället upp sig för en sista strid.
Solen stigning eskalerade och under hela förmiddagsföreläsningen har vi låtit gardinerna vara bortdragna och känt hur strålarna som föll på bakre raden aldrig ville sluta värma. Mer, åh ja, mer av den varan.
Utomhus är kylan bitande och den lilla värmen som solen fäller på en stiger snabbt och bara up&away.

Jag drömmer om dagarna då den riktiga vårsolen springer in i en och kollisionen bildar denna underbara vårvärmen som får snön att töa och troppa från taken. Då fräknarna dyker upp, en efter en.

Sweet.

Salem Al Fakir - Astronaout

Nu är det där långa, slitna, härligt trassliga och vilda håret borta med vinden . Det slår mig, hur jag känner mig mer trygg i att prata inför folk, behöva fatta knepiga beslut än att klippa håret. Frågan kommer alltid, jag ler och säger att jag har haft dreads, därav den enda som finns kvar där under allt. Folk får tro vad de vill.
Jag tycker bara det känns konstigt och obekvämt.

Att jag vill ut i spåret är det inget snack om, allt som var så på g. Nu är jag på h eller n och behöver läsa mig igenom hela alfabetet till ö. Börja om på a och sen ska vi se att jag är tillbaka på g snart igen...

Jag längtar ut, så himla mycket!

Glesbygd'n - Betong

Hade ett intressant samtal med fastighetsskötaren på KBAB i morse (då telefontiden är 8-9)

- Jo hej, det utlöstes ett falsk brandlarm igår.
- Ja, jo.
- Har detta framkommit till dig?
- Jo, men vi har stängt av det pga renoveringen på första plan. Var ni i källaren?
- Jasså!? Men direktlarmet gick igång och vi kunde inte stänga av det och ingen som vi fick kontakt med hade någon aning om larmet. Det tjöt i 40 minuter.
- Jaha, så de utlöstes? Aha, så du menar att det tjöt?
- Ja, jo lite kanske. Bara i sådär 40 minuter, var väl inte så farligt, host
- Då måste det vara något fel någonstans!?
- No shit Charlock.

Vi nämner inga namn, men han har ju stenkoll, ellerhur!? Så fortsatte samtalet om städning. Hade det inte varit ett falsklarm kunde vi varit helt rökta.

SLUSK-lokalen är klar, färdig att inredas. Till helgen är det välkomstdag för de nya rymdarna och spacemasters. Vi blir väl några styckna, lite drygt 80 pers eller fler. Kan bli trevligt.

När inlandsisen drar sig tillbaka.

Det som började som en hyfsat halvtaskig morgon bara eskalerade och gick åt samma riktning. Inte bara att knäet vek sig (i sidled) och att brandlarmet gick under eftermiddagen. Att ingen visste någonting om den eller fått in något alls om att direktbrandlarmet hade utlöst. Att efter många samtal och 40 minuter av pipande kom det en snubbe som var nog teknisk och kunnig att stänga av det.

Och det som kunde ha blivit en helt katastrofal kväll har nu blivit natt och ganska hyfsad. Det är inte lätt alla gånger men någon gång kanske det blir det, men inte inatt.

Men när man fallit från utsiktsplatsen, rakt mot botten, vet man att det bara är uppåt man kan ta sig. Ingen annan stanns än uppåt. Upp mot de vackra topparna med den fantastiska utsikten med sin skönhet och den där fantastiska känslan i magen. Det går bara att ta sig dit nu, ingen annan stanns än dit.

Jag har en vän, 140 mil härifrån, en sådan som alltid finns där och lyssnar. Skulle säga att han är nog så bra, en av de bästa av vänner som går att finna. En eloge till honom.

Natten tar vid lite för mycket och jag kryper ner bland nytvättade täcken och kuddar och jag kan se hur snön faller utanför.
Garanterat en ny dag imorgon och jag har känslan i magen, den har tagit över, den är bra. En bra känsla helt enkelt.

Back to basic.

Det är som vanligt, när allt går åt rätt håll, uppåtkurva, då allt bara känns bra och att det här kan verkligen hålla. Ja då behöver man bara gå ner för en stol för att ligga med knäet i högläge och förtvivlat undra VARFÖR?

Blir så enerverad och jag förstår mig inte på't.
Irriterad och besviken.

Tillbaka på noll, igen.
Bara att börja kämpa
Ta sig tillbaka, längre och aldrig vilja dit igen...

Jag tänker aldrig ge upp, aldrig.

Skavsår och endlöst solsken.

Det är OS på teve (kan inte undgått någon) men det betyder att det är det enda som rullar på teven.

1 mil, drygt, åkte jag och Kristian idag med turskidorna. Grävde oss en grop, satte upp vindsäcken, tände en eld och fikade i lä från den starka blåsten i den aningen värmande solen.

Skavsår.

Bastu, te, filtar, stark mat och tillslut kom värmen tillbaka.

Söndagsslentrian, bara OS och några som skymtar förbi emellanåt. Hela kroppen pulserar och ömmar efter några dagars ovana med skidorna under fötterna.

Men igår, wow. Vilken dag! Mest bra, ganska rakt igenom. Maten blev fantastiskt, vinet var gott, Willy Clay Band fick känslan att rota sig och leendet att nästan börja krampa i kinderna. Trägårn var trevligt, sen traska vi hem och lika så var det trevligt.

Somna sent,

upp tidigt

sol i ögonen.

Ibland blir det bara för manligt runt mig här på Skytte. För det är bara jag och Lotta som är av den andra sorten här och hon visar sig inte ofta. Ibland dyker tankarna upp och jag ifrågarsätter. Men jag skulle nog aldrig kunna byta ut dessa grabbar mot bara tjejer för de flesta dagarna är de så underbart enkela att umågs med. Inga komplikationer, rakt på sak och trivsamt.

Sen kväll och kan inte sova, så jag har tänt sterainljusen och rökelsen, kryper upp under täcket för att läsa...

Can't keep it in.

Nu skulle de allt se mig.
På ett par skidor, stabil som fan.
Ett glädjerus och njutning.


Det hade jag inte trott för ett år sen. Men ibland kan man inte rå för att man för tillfället känner sig lite bättre än alla andra
Med gott självförtroende slinker den himleska soppan ner lätt och träningsverken kommer sakerligen att smyga sig på, cause i know that...
Och känslan, den hållar i sig.

What about the mountains!?

Drömmer mest om höga berg och fjäll. Jag har ett begär som måste stillas och jag behöver lite äventyr. Att jag var uppe på väggen igen, efter två veckor med kliande klätternerver ,känns lite mer än bra.
Jag är ledig, imorgon ska jag pröva skidorna medans de andra lär sig om skot'ran med B-O.

Kryper upp i fåtöljen, drar filten över och läser. Jag vill säga att jag har det helt okej och att blodapelsinerna smaka lite extra gott. Att stjärnorna syns från fönstret ikväll och att de sägs att vädret ska bli fint i helgen.
Att det känns lite ensamt.
Att jag saknar er.