keep the good mood up.

Hur låter det här:
U-Roy
Pablo Moses
Svenska Akademien
Kultiration
Governor Andy
och några till.

Jag skulle säga att det låter ganska bra.


Lite såhär glad kan man juh bli. Öland Roots i mitten av juli med Tim, just have to love it.

Gosch, middag och vidare med en cykeltur till Hangaren och massa klättring.
Tillbaka till Brevik imorgon och på onsdag åker vi på hajk/övernattning.
Senaste hajken glömmer jag sällan, för "det är kul att vá på hajk"

Måndag morgon, tillbaka i lkpg

Jag somna på balkongen, skuggan var lika bortblåst likt allt som kan kallas arbete är idag.
Jag ÄR ledig!
I Linköping
Måste klättra!

Climbingfeelings and happy feets

Vi hade sol på midsommar, jordgubbar&glass, barfotabarn och smultron. En mycket härlig dag helt enkelt.
Igår åkte klätterbarnen hem från Brevik, jag kommer sakna dem, kommer sakna lillgrabbens kommentar "rumphaa" som följt dem sen den dagen efter de vann städpokalen. De höjde leendet ett extra steg.
Och i dag, minsann, är jag ledig igen. Så jag åkte in med Pelle till Nkpg och efter en Magnum i solen kom Robin förbi och vi åkte till Ågelsjön och traskade upp till Surfväggen, förhöjde stämningen och tog oss an några leder. Vidare ner till Lilla Berget och tog Ranger Danger utan minsta problem, det vill säga, tills en blixt skymtade förbi på den något besynnerliga himlen, ett starkt åskmuller och regndropparna föll som hallonsaft påväg mot nyklippt gräs. MAX i Linköping och sen hem, inatt sover jag i min egna, lite större säng. Inget fel på sängen på Brevik, men nu har båda mina funky room mates lämnat området, hur blire nu?

Barn slutar aldrig förundra en och tänka sig, jag ser fram emot att återvända till lilla Brevik och till den 16:e juli blire öland roots, can't wait.

"Till en som tycker om smultron"

ibland smälter man...

Run with the wind...

Jag är hemma, tillbaka i Linköping ,

över dagen.

Visserligen bara fem dagar sen, men det känns som att allt är som det brukar vara, att saker och ting har förändrats, att det är samma känslor som alltid, gömda kommer fram.

Jag har precis satt mig ner, kollat igenom posten som dimpt ner i lådan. Betygen har kommit och plötsligt dyker de upp i huvudet, lika snabbt som vinden blåser en stormig natt. När kommer jag träffa alla igen, kommer jag? Vi kommer aldrig att få tillbaka de vi haft. Å andra sidan, vill jag det inte! Och lika snabbt som stearinljuset kan slockna av en lätt vindpust slår det till, jag saknar dem, mina hallonbåtar och alla de andra som gjorde ett så stort intryck.

Biljetterna upp till Abisko är bokade, ditresan är säkrad. Resan hem från fjällen är inte bestämd någonstans, jag vill hålla det öppet, öppet tills jag vet hur hösten ser ut, till jag fått besked om det blir ny ort, nya upplevelser och äventyr.

Jag är bara hemma över dagen, solen skiner och livet rullar på.

Fem dagar på Brevik, flera veckor kvar!

Arbetsuppgiften visade sig innebära större ansvar, mer engagemang och tålamod än jag förväntade mig, men då visste jag heller inte vad jag skulle jobba med exakt. Men å andra sidan, ungdomarna är roliga och utmaningen är vad jag behöver (jag kommer att växa flera meter bara under de här veckorna.) och individerna runt omkring mig och stämningen bland alla ledare är helt fantastiskt. Jag tror aldrig jag mött den speciella öppenheten förut.

Runt omkring Brevik finns sjukt fina möjligheter till klättring, jag har spanat omkring, Gustav och Johannes har visat mig runt och guidat och jag är helt hänförd...

Och till min glädje, nu är dom mina, the dragon climbing shoes..

Och de ringde från uteliv, de hade fått in leveransen med klätterskor och jag pröva och de satt som gjutna. Så nu har jag skor och en sprillans ny hjälm, jag är redo för klippsäsongen mer än någonsin, de kliar i fingrarna and how sweet isn't it!?

Snart drar jag ner till Trädgårn´och hänger med säl-gänget och sen tillbaka till vackra Brevik, fylld av ny energi.

Du var där..

day by day

Tiden rullar på och regnet har öst ner från och till.
Inga måsten och inga krav.
Har börjat packa lite smått, åker trots allt på fredag och då blir jag ifrån stan i fyra veckor i stort sätt. Tills dess tar jag det lugnt och ser livet från den ljusa sidan

peace (Y)

Precis som det brukar kunna bli.

Stressen har lagt sig, kraven är bortatappade och ledigheten har infunnit sig.
.. Och precis som det brukar kunna bli när man har tid till annat; halsont, huvudvärk och hängighet.

suck

på promenad

Jag bil alldeles snurrig av alla skriken på kontinentens vältalande språk. Två små pojkar placerar om några småstenar till sitt sandfort och det märker inte att jag går förbi dem. Förbi mig passerar ett par, som jag sett passera sedan barnsben.
Halsen är svullen, huvudet dunkar, myggbetten kliar och på andra sidan går två vänner, lite osams om vad som är rätt.
En skata kraxar kaxigt från ett av träden inne på dagisets inhängnande område, när jag var i den åldern stod här i samma lokaler en mataffär.
Maskrosorna tränger sig upp ur den slitna asfalten, till höger om mig håller nybyggda hus och grävmaskiner till.
Endast passerade bilar stör tystnaden, sänker volymen på fågelsången och vinden som leker vid de utslagna björkarnas blad och smeker topparna på de stora ekarnas kronor.
Stora gula lyftkranar reser sig över hustaken och buskagen, jag har alltid undrat hur de byggs.
Svalorna flyger lågt och koltrastens vackra serenad fyller junikvällen. Jag saknar att höra näktergalens ljuva toner, jag väntar på de sommarkvällarna.
Några fiskmåsar kretsar över huvudet och jag börjar småspringa när en gör ett utfall.
Jag passerar förbi den gamla bussgatan och möt av en tom 16,
vad händer med 210:an?

Vad hände med drömmarna vi skapade på högstadiet, försvann de tillsammans med skolan, skaffa vi oss nya?
Vännerna, ja några därifrån finns kvar, men det är nästan bara jag kvar, i lilla Berga.
Kring varje hörn, för varje steg dyker gamla minnen upp.

När kommer jag se
dessa platser
med nya
ögon?

sweet, sweet climbing.

Jag fyllde min tid med att lägga en röst, för att göra min plikt som EU-medborgare. Vare sig jag uppskattar EU-påhittet eller ej.
Åkte iväg med klättergänget mot, för mig, ett nytt berg. Fin klättring och jag satte alla leder 5+ -6:or som jag klättra utan problem, förutom den omarkerade "putmagen". Vi kolla på en liten myra som bar en gigantiskt myra och på myror som tveksamt bedrev samarbete gällande en annanasbit.
En mycket fin klättring, härliga kommentarer och Björn, Magnus och Robin slog nog flera rekord på väggen, fyra standplatser på max 20 meter, total höjd och 'de mest långsamma människor i världen', som Johan uttryckte sig med ett skratt. Jag tror de kommer ta Norge med storm till sommaren.

Imorgon köper jag hjälm och klätterskor.

för jag har tagit studenten, fy fan vad jag är bra!

Det var svårt att möta blickarna som under kvällen flackade, tårögda vänner. Markus (NF08)såg helt förstörd ut när vid strax efter två kramade om varandra en sista gång för kvällen. Inga ord kom ur hans mun, bara skaka på huvudet, uppgivet.

Regnmolnen låg tunga och ruvade över Vadstenaslätten, 5 juni 2009, nollsexornas stora dag.

Champangefrukost hemma hos Micke i Motala, våra vita klänningar fläkta i vinden, kostymerna värmde för dagen.

På skolan en sista gång och vi syntes och vi hördes verkligen, en sista chans att hävda sig som de underbara individer vi vart, efter tre år i lilla Vadstena.

Sen flöt allting på. En sista lunch med alla nollsexor och lärare, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag i slutet av ledet av alla lärare kramade om Bosse, Markus och Micke.

Buss till båten, fika, mot klosterkyrkan där över 400 personer fanns samlade, för våran skull.

Dennis spelade en Dylanlåt, tårar flödade från personer runt om kring mig. Precis 50 år sen, på dagen som Dylan själv tog studenten.

Under Sandras tal kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.

Tal av Sabine för elevrådets räkning och bandet klipptes och ut sprang vi, ut bland vänner och familj i kyrkan.

Mam&pap, Mormor&morfar, farmor&farfar, Birgitta, Elin, Tim, Jonathan och Simon var där och jag blev överröst med kärlek och lyckhälsningar.

Till raden av saker som hängdes runt halsen följdes ballonger, en bit klätterrep&blommor och klättergrepp, samt en säl och ett underbart plakta från Säl-gänget. Robin, Jonte och Karin kom ju förbi och jag smalt, lyckan var helt total!

Traktorflak med min andra familj, NF06 och sen till Wasa och fika med min underbara familj, släkt och vänner.

Vi åt på Valven senare på dagen, Tim, jag, Jonathan, Joel och Cristoffer...molnen lättade och solen tittade fram, än senare till Hamnparken och in på Magget.

Jag dansade galet mycket, palla bry sig hur det såg ut, men vi hade jäla kul. Många långa kramar, visa ord, alkohol och tårar och framförallt skratt, senare lämna vi SjöMagasinet och gick tillbaka mot Skinnarängen, lagom till soluppgången.

En av de bästa dagarna i mitt liv, för alltid i mitt hjärta.

Jag och Jonathan hade långa diskussioner kriterier för supervänner och studenten. Om hur jag skulle kunna klanta mig, missa bussar, tända eld på gardiner, hur McDonalds tar över världen och mycket mycket mer.
Jag har ont i halsen, druckit så mycket kaffe att jag inte kan somna, i morgon sägs de bli regn, bussen går jättetidigt, ingen traktor, kallt väder och vit klänning. Visst fasiken börjar jag bli nervös!

Please, let the sun shine in!

time runs away

Linnea och jag tälta i natt, på skinnarängen, när folk sålunda äntligen lämna området och gick hem för att nyktra till.
Frukost i skolan, sova utomhus, vakna och äta lunch.
Sen kom Jonathan till Vadstena, vi fika på gamla konditoriet och prata en massa hela vägen hem. Vi besökte även fåren vid berga kulle, åkte ännu mera buss och drack kaffe i några timmar på espresso house innan vi gick ner till stationen och han tog tåget till Norrköping.

Imorgon är det tidig uppstigning och dagen kommer nog bli en glad start på ett nytt kapitell av mitt liv. Men de kommer också bli en av de jobbigaste dagarna.

Idag har jag träffat min bror igen, efter en hel vecka på sjukan. Han är JÄTTE välkommen hem igen :)

sweet sweet sunshine

Solstrålar lyser genom fönstret och leker på teven. Tim och Jontha är upptagna med en fotbollsmatch mellan Sverige-Danmark på PS3 och jag ligger mest på sofflocket och jäser efter frukosten med scones. Jag är nog allt bra ibland på att fixa nybakat till frukost.

Vi åker mot Linköping snart, det har utlovats kaffe och sen med bussen mot Vadstena med Annie. Vi blir kvar där till sent torsdag kväll. På fredag morgon ska vi till en början till Motala, för då gäller det. Sweet

Det bubblar av glädje i kroppen

end of 13 years of school

Skolka från sista lektionen, sista lektionen efter tre år, för jag ORKAR inte mer.
Folk hojtar från alla håll, min vilja vill både hit och dit, hinna med allt. Och nu har jag glömt bort mig själv, igen.
Den senaste tiden har vart så full med aktiviteter, men framförallt plugg, måstebaragöradetjagharblivittilldeladattgöra...suck.
Jag föll på mållinjen, hamna i samma spår som klassen är stämplad för. För vi var de jävligaste klassen, men med fantastiska individer. För de är dom, NF06 som blivit som en familj efter tre år.
Så många minnen,
så många skratt.

Sista schemalagda skoldagen avklarat, sweet.
Nu släpper det, idag sätts betygen och sen är de satta.
Ingen mer prestationångest och långa kvällar med plugg på väldigt, VÄLDIGT länge!
Fasiken va livet är underbart, trots allt!

diving with friends

Jag tog bussen till Vadstena strax innan tre, väl där åkte vi ut mot Stora Lund. Packa ur, hitta rätt attiraljer, monterade och efter lite strul med vikterna kom vi tillslut under ytan. För dagen, jag och min parkamrat Niclas. Betydligt bättre sikt, vackrare miljö och självklart, på ytan, vindstilla och SOL.
Efteråt grilla vi på klipphällarna och njöt av tillvaron.

Hemma igen, två micrade knäckemackor med ost och jag känner fortfarande obehag att gå ensam om sommarnätterna...
Första dagen, på den sista veckan i Vadstena är avslutad. Men vilken dag de har vart sen då, första dyket med cert avklarat, sweet