Klockan är strax efter 23, mam&pap har gått å lagt sig å bror har satt sig för att uggla i sitt rum. Det är julaftons kväll och det är ensamt. Jag vill inte få detta att låta som ett inlägg bara till för att klaga, jag ska försöka att inte få det till det heller.
Jag har länge drömt om stora jular med mycket folk, ja minns att vi firade med kusinerna å mormor och farmor&farfar en gång i tiden, jag gillade den julen. Men ja vill även påpeka att jag fortfarande gillar jularna men det var någonting speciellt med den. Annars brukar familjen Samuelsson åka hem till farmor och farfar för att fira jul men nu har det blivit ändrat och sen förra året så firar vi det bara med familjen. Det är lugnt, stilla och mysigt.
Julmiddagen var så mmmh och skinkmackorna till "sagan om Karl-Bertill Jonssons julafton" var precis som de bruka.. så mycket julkänsla.
Jag får dåligt samveten när jag pratar om hur jag vill ha det och är rädd för att ja kanske inte trivs så som jag egentligen borde göra. Men är det fel att känna så?
Jag älskar min familj, dem får mig att skratta och jag känner mig trygg.
Kanske är det den sena kvällen, faktumet att jag sov en timme innan kalle anka, att min mage är helknasig, att vi har en koltrast av tyg i toppen av julgranen eller att den jag helst skulle behöva prata med inte har tid, att det är de som får mig att skratta patetiskt. Det är nog dessa ingredienser som får kvällen att kännas så ensam. Det är svårt att förklara hur det känns. En tacksam känsla för kärleken som omger en här hemma blandas med en känsla ja inte riktigt kan ta på. Jag vill jaga bort den sistnämna känslan, varför skäms jag för att känna den känslan och varför kan jag inte förklara den?
Jag ska lämna detta nu, för jag vet att jag antagligen kommer att ångra att jag skrev allt detta imorgon när jag tittar förbi och läser inlägget en gång för att se hur jag menade. För varför ska någon behöva veta allt om mina små problem och svårmodigheten.. Endast koltrastens försommarmelodi skulle kunna
Det är julafton och jag har haft en fin dag, sitter här med klänning, en stor sjal och mina nya dunsockar, så mys.
Julgranen sprider en sådan härlig doft av skog att det bara börjar klia i benen, jag måste ut, jag har skogslängtan och utanför fönstret ligger ett tunt lager snö. Det blev i alla fall en någorlunda vit jul. That's great.
Fick en bl.a en chokladkaka i julklapp, vad jag fick i övrigt är inte så väsentligt, men för mig har det stort värde och tack för julklapparna. Hur som haver, den här chokladkaka, så god men kanske skulle man kunna använda den som drog. Från en diskussion i måndag med Carl och Karl så heter den drogen med effekten "lös/knasig i magen" partypoopers, det är klockrent och han får mig alltid att skratta. För han har svaren på alla mina frågor och jag ställer alltid frågorna på alla svaren.
Tack för att ni finns och en fortsatt god jul
nu ska ja se "scrubs" och ja klarar mig fint, jag är nog tuffare än somliga tror
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar