på promenad

Jag bil alldeles snurrig av alla skriken på kontinentens vältalande språk. Två små pojkar placerar om några småstenar till sitt sandfort och det märker inte att jag går förbi dem. Förbi mig passerar ett par, som jag sett passera sedan barnsben.
Halsen är svullen, huvudet dunkar, myggbetten kliar och på andra sidan går två vänner, lite osams om vad som är rätt.
En skata kraxar kaxigt från ett av träden inne på dagisets inhängnande område, när jag var i den åldern stod här i samma lokaler en mataffär.
Maskrosorna tränger sig upp ur den slitna asfalten, till höger om mig håller nybyggda hus och grävmaskiner till.
Endast passerade bilar stör tystnaden, sänker volymen på fågelsången och vinden som leker vid de utslagna björkarnas blad och smeker topparna på de stora ekarnas kronor.
Stora gula lyftkranar reser sig över hustaken och buskagen, jag har alltid undrat hur de byggs.
Svalorna flyger lågt och koltrastens vackra serenad fyller junikvällen. Jag saknar att höra näktergalens ljuva toner, jag väntar på de sommarkvällarna.
Några fiskmåsar kretsar över huvudet och jag börjar småspringa när en gör ett utfall.
Jag passerar förbi den gamla bussgatan och möt av en tom 16,
vad händer med 210:an?

Vad hände med drömmarna vi skapade på högstadiet, försvann de tillsammans med skolan, skaffa vi oss nya?
Vännerna, ja några därifrån finns kvar, men det är nästan bara jag kvar, i lilla Berga.
Kring varje hörn, för varje steg dyker gamla minnen upp.

När kommer jag se
dessa platser
med nya
ögon?