Att tycka om så att det nästan gör ont.

Packade med mig varma kläder och slängde skidorna på axeln. Traskade tidigt om fredagsmorgonen ner mot bussen och fyra timmar senare satt jag på skotern. Åh där, bakom kröken, på andra sidan sjön och känslan kröp fram.

För det finns en plats, inte någon annan lik. På andra sidan, inga vägar, inga bilar. En fjällstation, gammal och vacker. Människorna, mentaliteten och vyerna. Solskenet (som skiner trots snöfall och moln), upptågen och äventyret. Den där stillheten som förvandlas till nyfikenhet.

Redan på lördagsmorgonen kröp det i kroppen och efter frukosten tog jag mig ut, uppåt. Bara få känna på den nyfallna pudersnön och den friska klara luften. Få känna på känslan och pröva färdigheterna

En sådan slående vacker förmiddag. Så tyst, stilla och underbart glid.

Efter den väl smakande lunchen bar det av igen. I sällskap med Maja, Jonte och Hanna tog vi oss förbi ravinen, påväg uppåt. Men vinden stoppa oss innan vi hann enda upp och genom björkskogen, neråt for vi. Skrattande och flygande.

Med en ordentlig söndagsfrukost i magen gav jag mig ut.

Så uppe i allt att jag helt plötslig kom på mig själv med att göra någonting jag aldrig skulle haft tanke på för ett år sen. Lycklig rakt igenom, påväg utför. In mot björkskogen i en hiskelig fart med det största och barnsligaste flinet.

På topptur, ensam.

Lycklig och förvånad.

Nere på sjön, där höll Maja och Jonte till med familjefjällsbarnen. Matti med hundarna och vinden som ökade.

Precis när allt kändes precis så himla bra, som det brukar kunna göra i Salto (fast kanske än lite bättre) slängdes ryggan på släden och iväg, efter skotern mot bussen.