Jag har framställt ett vakuum.
På ett sätt är det ett antiklimax. Det är liksom ingenting att se på. Men jag vet att allt inne i burken som inte är vatten är vakuum. Det är märkligt nog en ganska tillfredsställande tanke.
Jag funderar på vad jag ska använda det till.
Det går ljus genom glasburken hela tiden.
Jag har läst att ljuset är partiklar. Fontoner. Och nu går de genom glasburken. Snabbare än fontonerna utanför burken. För att spetsa till effekten lite tar jag med mig burken in i badrummet och släcker ljuset. Så tänder jag min cykellampa och håller upp den mot glasburken.
Det är alldelse stilla och tyst.
Ingenting tyder på att det är någonting i min brors badrum som rör sig med nästan 300.00 kilometer i sekunden. Det är en helt odramatisk situation, men ändå känner jag mig gripen av ett slags allvar.
Min brors badrum är mindre än 300.000 kilometer. Det är mycket mindre. Jag lyckas inte komma underfund med vad som sker med fontonerna. Jag vet inte om de stoppar mot väggen eller om de kastas tillbaka. Det enda som är säkert är att de inte försvinner. Paul skriver att ingenting försvinner.
Vi blir stående ganska länge inne i badrummet.
Vakuumet, fotonerna och jag.
Det är gripande.
Så smånigom släcker jag cykellampan och går ut ur badrummet. Jag sätter vakuumburken på fönsterkarmen. Där kan den stå och låta de lyckligt lottade fontoner som träffar den få sig en överraskning.
Jag känner mig good. Lite av samma känsla som när jag ger småfåglarna mat, eller pengar till någon som har mindre än jag.
Så sätter jag mig vid brädan och bankar fram till kvällsnyheterna.
ur boken naiv. super, det är en av få böcker som har fått mig att skratta högt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar