Det var länge sen och jag saknar de riktigt långa klätterpassen då man krampaktigt kämpar för att lyckas hålla kvar vid greppen, när musklerna fått sig en rejäl omgång. När man tillslut når det sista greppet, felfritt genom hela rörelsemönstret efter så många försök. Sweet. Men även risifrutti-tillfällena, de riktigt lata dagarna och magnesiumet som färgat byxorna i en något ljusare nyans och händerna som svider när man tvättar dem med tvål och ljummet vatten.
Kanske är det bara lukten av ett par härliga och svettiga klätterskor i storlek 38 som inte tränger sig på.
Men känslan. Kicken. Tillfället.
Jag kommer alltid sakna det så länge jag inte har det.
Men för tillfället är det lika bra att ta't för vad det är, göra det bästa av situationen. Jag ska återhämta mig, knäet ska bli bra, jag kommer att tillbringa mycket tid på väggen igen.
Likaså saknas att ta sig fram på longboarden genom Norrköpings promenader med grabbarna, långa vandringar med ryggsäckens tyngd mot axlar och höfter. Löprundorna, känslan av att inte behöva tänka efter en extra gång.
Det kommer att bli bra, it have to. Keep up the good kämparglöd.
Att ett knä kan sätta sådana förhinder!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar