tisdag 10 november 2009

Can you even call it a city`?

Vad gör man egentligen uppe före soluppgången och hur känns det egentligen att åka buss i två timmar, till en ständig soluppgång.
Kanske lika spännande som att besöka sjukhuset i Gällivare, som att damen vid receptionen stack till mig 148 kronor i stället för att jag skulle betala, för att sen innan utsatt tid redan besökt herr Doktor och på något konstigt vis konstaterat att det inte är korsbandet, nae det ska vara knäskålen de ska vara fel på.
Men när jag berättar om klättringen och naturguidesprogrammet, när jag säger att det är knäväcket som gjort ont så blir han fundersamt och vill lägga svart på vitt och skickar hem mig med besked om att de skickar en remiss om magnetröntgen.

Så vad gör man en tisdag i Gällivare mellan kl 11 och 13, när kvällsolen lyser än i ögonen? Förutom att ha sällskap av en riktigt bra vän? Man kan leka puh-pinn vid den stora bron nära sjukhuset, dricka yoghurt och sparka i snön. Man kan förslagsvis hoppa ett sådant matställe som detta och... ...istället så kan man alltid besöka HusMans, ett äkta arbetarkafé för lunch, hänga på stationen och tillslut stiga på tåget och låta en svischa genom de frostade och snöiga landskapet.
Tillbaka i Kiruna och mörkret har redan fallit.

Och när man inte lyckats samla ihop tillräckligt mycket sömnpoäng ser man förslagsvis ut såhär.
Men livet är inte träligt för det. Ikväll blir det riktigt god fisk i ugn, de speciella receptet med favortisåsen, som jag aldrig kan få nog av.

Inga kommentarer: