"Jag har funderat på en sak"

Snö, det var länge sen jag hörde snön falla så varsamt, så stillsamt trots blåsten.

Kanske blev jag bedövad av att äntligen var ute igen.

Snön som fallit på tältduken hade under natten utbytts mot regn och till morgonen upphört. Hade jag fått hade jag stannat kvar i tältet minst en halvtimme till. Så varmt och så skönt att sticka ut ansiktet ur sovsäcken och mötas av den kalla luften och sen återvända för att värma näsan igen. Inget går upp emot att vakna utomhus.

Kylan var påtagande när de ytterkläderna som legat utanför sovsäcken skulle på. I dunklet rev vi tältet och på skidorna tog vi oss tillbaka till vandrarhemmet.

Gröten var lagom kall och lagom slut när vi kom till frukosten. Med bussen upp mot Hovfjället och första gången i mitt liv stod ja på ett par utförsskidor.

Den där smärtan man känner när man ramlar och slår sig går an, och när man gör det andra och tredje gången på samma ställe, men ja klara mig hyffsat från vurpor i vilket fall. Men så kommer man till den där gången när man slår sig en sista gång ordentligt på det där stället, precis under knäskålen som man måste ta och samla sitt sunda förnuft. Hur lite man än gillar att ge upp, hur mycket man undviker att göra det så bör man vid en viss gräns göra det.

Inte nog med att andra dagen vare turskidor, stor ryggsäck och isiga backar gjorde ja den där vurpan jag helst ville hoppa över, den som fick mig att inse att kanske ska ja ge upp nu, hur gärna ja än vill kämpa vidare. Men när knäet säger ifrån, när huvudet dunkar och illamåendet börjar komma får de var nog. Jag får känslan av underlägsenhet när ja tvingas bryta. Varför gör jag det?

Efter middagen igår for vi så iväg mot hemmavida trakter. Jag sov nog största delen av de där fyra timmarna. Huvudet och knäet dunkade sannerligen inte i takt, varsig till varann eller till musiken. Med svante till Berg och sen med Saras far till Simon&Johanna.

Natten blev inte mörkare än vad den gjorde sig i de klara månskenet.

Någonstanns där blev allting för mycket och ingen vet hur mycket de kramarna betydde för mig just då. trots att du kanske inte förstod orsaken så var det nog den ända som kunde få de att kännas bättre.

Ja tycker de kan bli sommar snart, men långa varma nätter, mygg, sol och absolut inget plugg och inga stora och tunga krav

Morgondagen är upplaggd såhär:

Plugga navigation.

japp så enkel var den dagens planering.

bissart känns det och det är så sjukt mycket som ska göras med skolan, prov, inlämningsuppgifter och redovisningar inom loppet av två veckor, sen kommer praktiken i tre veckor. Men de är inte bara skolan som sätter käppar i hjulet.

ja saknar någon att prata med.

vart tar alla vägen när man behöver dem?

Ymed kärlek