"If the mountains are my church then Freedom is my bible": att leta efter rastlösheten

Väckarklockan ringde inte på utsatt tid, eller kanske gjorde den det, det är ovesäntligt nu. Jag vakna sent och idag är jag riktigt nöjd med att bussförbindelsen till vadstena inte är den bästa. Trött, seg och öm i fingrarna... idag har jag tid att söka efter rastlösheten som inte funnits på länge. Det har mest vart vakna-frukost-cykel-tåg-buss-skola-buss-stadsbuss/cykel-jobba-klättra-stadsbuss/cykla-äta-sov och sen börja om på nytt.
Under gårdagens juniorpass var i stort sätt alla trötta och sega, jag var absolut inte ensam, en somna på tjockmattan, vissa nästan som sengångare när det gällde att välja led och klättra andra busa och lekte... och jag gick mest omkring, kände mig överflödig och frågade juniorerna hur de gått å klättra å uppmuntra dem hela tiden.
Sen hade vi bestämt att vi skulle klättra efteråt, totte kom förbi, pigg och glad, gosch.

I vart fall så kom vi igång och började klättra

Ludvig föreläste om hur ja skulle ta mig an klättergreppet på mitt projekt

Det funkade inte ändå, min trötthet och bitterhet gjorde inte saken bättre. Med halva boulderummet som heja på vara ja bara tvungen att fortsätta kämpa och inte ge upp, damn. Nästsa gång tar jag den.

Det var fasiken någonting i luften igår, det flöt en oseriösstämning i hallen. Inte fasiken kunde jag vara bitter... jag fattar inte hur, men Karl vet hur han får mig att skratta.