Long way home

Att det redan är torsdag, vad har jag egentligen hunnit åstakomma denna vecka förutom att jag tagit mig vidare på mitt klätterproblem? jag vet inte. Å så igår kom det en av de äldre juniorerna och bara tog den leden, oshyst. Börja reflekter över det lite. Det var faktiskt 2 år sen jag satte min fot för första gången inne på hangaren, 2 år är en tid och jag har gjort framsteg, men jag har ingen som tränar mig, som kan allt det där som jag vill lära mig och som inte låter mig få åka ner innan jag tagit mig upp till sista grepp och slagit i taket, ingen som ställer krav och får tårarna att rinna och fortstätta kämpa. Ingen som skriker eller uppmuntrar mig, ingen som får mig att ge mer än jag någonsin trodde att jag kunde. Jag skulle nog behöva den där "ingen"



how i miss you