Tog tidiga pendeltåget i går och klev av bussen i vadstena vid halv nio tiden. En sväng förbi slottet och ner mot vattnet, jag gillar att gå promenadvägen därifrån vidare mot klosterkyrkan. Möter en isig gräsmatta, vågstänk och kalla vindar. Helt fascinerad av detta lilla fenomen.
Vandra vidare bort mot skolan och halvtimmen försvann fortare än kvickt.. jag hade gärna stannat nere vid vättern och kyla. Inne i skolan slog värmen som en vägg mot en och vi fixade iordning powerpointen och genomförde sedan två små föreläsningar om NF för en hel hög intresserade niondeklassare och antagligen en hel hög mer intresserade föräldrar.Fick sällskap av Markus på tåget till Linköping och i Norrköping bytte jag pendeln mot bussen.
Tillbaka ute i "vildmarken"
På något vis så fick jag med Tim till bussen, vilket glädje mig oerhört mycket, vidare mot Norrköping och till Tranås. Karl dök upp på vägen och det blev ett par trevlig timmar i kl ätterhallen med LKKjuniorerna med föräldrar och en hel hög tränare.
Fler bilder finns på http://www.outclimbing.wordpress.com/
Huvudvärken är fortfarande kvar, suck.
Å jag har börjat använda klättringen som en flykt från verkligheten. Bara känna greppen mot fingrarna, friktionen mot skorna. Mina tankar, mina prestationer, mina mål.
Jag vet inte om det är bra eller inte.
När jag kom in till Linköping i mörkret kolla jag om cykeln stod kvar, visst gjorde den det men med en lapp om felparkering/bortglömd. Så fan heller att den är bortglömd, bara ur tömd på luft. Sket i reflexen, vill inte synas, vill inte va med... ställde den på stan i stället i hop om att den får stå kvar till imorgon eller tisdag, tog bussen hem.
Visst spelar saker och ting roll, så in i helvete att de gör. Det är därför känslan kommer tillbaka, det är därför känslan alltid kommer tillbaka.
.
"Vi är som grodor utan ben, hopplösa"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar