a long long road

Jag vet inte varför det känns så hopplöst, för det är det egentligen inte. Det är bara det att Hanna, min Hanna åker till Norge imorgon å endast gud vet när ja får träffa'na igen... allt kommer kännas som en evighet.
Kanske är det lite också att Tim åkt upp till Joel på sin "långledighet" och att jag har sådan skogslängtan, att jag vill iväg å klättra och att en av mina bästa vänner, underhållande och bästa Karl rycker in om två veckor och juniorträningarna och klättringen kommer inte alls bli likadan utan han.
Att alla dom man tycker om känns så långt ifrån

Men ja vet att Hanna kommer komma hem emellanåt och kanske blir det så att jag får en praktikplats i Bergen.
Tim kommer ju hem igen om 4 dagar och trots att han ska jobba så vet ja att det finns tid över ibland.
Karl kanske snart har ryckt in, men det hindra inte honom från att komma hem emellanåt å vi har planer på klättring vid kusten och klätterresa senare i år.
Och alla dom man tycker om och känns så långt ifrån är egentligen inte längre ifrån än ett telefonsamtal.

Saker och ting är bra, fruktansvärt bra. Det är bara som det ska vara, folk flyttar på sig, hittar på nya saker, besöker nya platser, viddgar sina vyer och upplever mer.

Det är nu ett halvår kvar, sex jäkla månader till Studenten och under den tiden är det dessutom två lov, tre veckors praktik, två veckor i fjällen och dykning. Det kommer gå snabbt och det kommer gå som en berg och dalbana. Jag vet vad jag vill efteråt och jag ska bara se till att följa mina drömmar och skaffa mig nya. Jag ska va beredd

Snart är det min tur att röra på mig, se nya platser, uppleva andra städer och natur. Snart är det inte längre bara ni som flyttar ifrån mig...

Saknar bara alla lite idag