when the morning, under the rainbow...

Ibland förstår jag mig inte på hur man orkar, trots att saker och ting suger, trots att man helst skulle vilja krypa ner under täcket igen eller bara tillbringa dagen utomhus, cause the sun is shining, the weather is sweet.

Men på något vis så tar man sig an det som man helst av allt bara vill undvika, för vart skulle vi vart idag, om vi inte gjort det? För det finns ju alltid de där tillfällena, när skrattet inte kan gömas, när leenden växer. Hade vi inte tagit oss an det utan att veta att när det är överstökat, ja då känns det skönt, en lättnad som lyfter en som lätta vingar en klar sommardag.

Hur hade man orkat utan den känslan, hur hade man orkat utan att äns försöka?

För det är väl förväntningarna som vi bygger upp som får prestationen att kännas så hopplös, så påfrästanden och krävande?

Det kommer alltid att finna förväntingar på var och en, stora som små och jag har bestämt mig.

Vad gör väl en direkt ratad jobbansökan på grund av bristande arbetslivserfarenhet inom servicbranschen? Det var någonting som hände i helgen, det var någon som sa de där magiska orden som fick mig att tänka efter, som har fått mig att värde livet på ett lite annat sätt.

"Min mormor blev så glad när låset gick sönder. Ja, för då fick hon både nytt lås och dricka kaffe."

Jag tror att de raderna länge kommer att finna kvar, att de länge kommer att eka i mitt huvud. Att kunna se det positiva i sammanhanget. Det är så jag vill leva, jag vill inte vara och jag vill inte sluta som en bitter ihågkommen person. Det är inte jag, det ska inte vara en del av mig.

Nu har jag ett tal att skriva tills morgondagens nationella prov i SvB och det kommer att bli bra trots att jag fick papprena idag. Det här ska bli kul!