lite stök och bök-feeling.

Plötsligt, mitt i natten vaknar jag till med ett skrik. Knäet har låst sig och smärtan är så härligt mördande. Tillslut lyckas jag somna om men väcks strax efter kl sju, när de börjar hamra i trappan. Hade varit helt okej, en vanlig dag men de hamrar i flera timmar och jag som äntligen har en sovmorgon, till ingen nytta. Bara 15 grader i rummet och ett iskallt element. Och till furkosten, när man konfroteras av städtanterna som undrande frågar hur Vårt städschema fungerar, när de själva är här för första gången denna vecka.

Vi traskar till simhallen, jag håller på att virra bort mig bland alla dörrar men tillslut slänger jag mig i bassängen, avverkar 40 längder (och det känns underbart) och käkar lunch med grabbarna på Parkskolan.

Och det är lite svårt, att hålla det seriösa humöret uppe, med en sådan start på dagen. Han pratar om vittring och storskalig landskapsutveckling. Det är svårt att koncentrera sig när det ligger en chokladkaka framför en på bordet och man ser inte mer av föreläsaren än hårfästet och uppåt. När man utsätts för mobiltrakaserier (dvs, någon får för sig att gömma den stupikvarten) och när han fastnar med sina armar högt uppe i luften, när han slutat prata om canoyns och övergått till någonting helt annat.

Det är svårt att finna kämparglöden när resterande i rummet känner precis likadant och timmarna bara segar sig fram.

Ingen ordning på någonting idag. Ingenstans eller någonstans.