måndag 25 februari 2008

[LillRamis] Dag 16 - nyponsoppan som kunde ha räddat min dag

alhå, att jag haft feber i helgen och att jag knappt kan prata med min hes stämma verkar inte spela så stor roll.. Idag har nog vart den värsta dagen sen ja kom hit.

Frukosten var helt okej, gröt, köttbullemackor och ensamheten, som de sett ut de senaste 8 dagarna... kommer ut och lagom till att skidskolorna drar igång och det är ju inte nådigt med folk (det har tagits in extra skidlärare för denna vecka, varända plats är upptagen) Så vid halv elva är jag halvfrusen och går in för att greja mig lite nyponsoppa. Kommer lagom in i personalrummet med min rykande och lockande nyponsoppa då de ska hjälpas till med mickelina-dräkten och sen ut för att tala för mickelina.. men med min röst fixar jag inte det och byter nere i liften. Jag vet inte vad som händer där men mickelina (maskoten) försvinner efter en halvtimme och kvar står jag nere i liften med en enormt lång kö och där kommer nybörjarskidskolan som aldrig åkt knapplift förut åh, ojojoj. En å en halv timme senare hinner jag gå in och dricka min något rumstempererade nyponsoppa för att gå ut igen. Efter kl 13 får jag chansen att käka lunch och efter det ut igen. Tömd på all energi går ja in för att bara ta de lugnt i någon minut och somnar.. sover i mer än en timme. Pinsamt läge! men ja orkar verkligen inte gå ut igen och den soliga himlen har bytts mot en massa blåst och snö.. jag blir passiv och låter de vara som det är.. Allt folk hade börjat droppa av och de jag kände mig bara överflödig i vilket fall.

Sen förflöt bara eftermiddagen/kvällen i temat ensamhet, tog en sväng till fjällgårn för att dumglo på teven och det var precis vad jag gjorde och utav uttråking gav jag upp och nu hamna jag här. Allt för att halsen inte ska kännas för mycket dricks det hejdlöst mycket honungsvatten alternativt te.

Idag känns det som att allt kvittar, en botten dag. Allt började med att ja inte fick min nyponsoppa varm som jag verkligen behövde...

Längtar efter att få klättra igen, åh vad jag saknar den där känslan. ge mig!
Känns lite patetiskt att räkna ner men nu är det bara 5 dagar kvar här och på den sjätte drar jag hem..

det som inte dödar, härdar

1 kommentar:

Anonym sa...

Kämpa Ebba! Du verkar ha det hårt där uppe.. men som sagt, nu är det inte långt kvar! Ses snart ju! Kram Linda