Den nakna historien om Keb

Det är första september, jag har skruvat upp volymen på min stereo och musiken strömmar, stundtals dånar ur högtalarna, i ugnen väntar min lunch och på bänken står socker, ägg mm uppradat, här ska snart bakas sockerkaka med blåbär, mumma. Utanför fönstret ringlar sig en tunn dimma förbi, damm från rivningen av Berga skola som nu verkar ha fått mer fart än tidigare skådat. Det är en ganska bra dag, en bra sista dag på det sista riktiga sommarlovet... & jag ska baka sockerkaka. Jag är ensam hemma, ett skönt lugn har letat sig hit, ett lugn jag inte känt på länge. Ensam hemma, det betyder att jag kan sjunga hur högt och hur illa som helst till musiken, dansa omkring och även spela munspel för fulla muggar.
Tänkte ta tillfället i akt såhär sista dagen på sommarlovet och när sockerkaka ska stå inne i ugnen i 40 minuter att skriva lite, för om någon timmer åker jag mot vadstena och resten av vecka bör bli fullspäckad. Tänkte berätta lite om vår fjällvandring, min upplevelse och mina tankar, så här följer en veckas fjällvandring:


22/8 Hoppa på tåget mot stockholm i Linköping efter att jag sutit och väntat på det tillsammans med två andra vandrare som skulle upp och vandra Padjelanta leden.
Härligt att träffa många av knasbollarna igen och sannerligen kul att träffa Patrik igen.. I tjockhult bytte vi mot nattåget som skulle ta oss upp mot Kiruna. Sara jag och Annie fick tampas med ett par som också skulle uppåt för att vandra, för första gången. Det verkade helt genomtrevliga i början, tills jag sitter och pratar med annie och visar bilder från URF på mobilen.. då tar han fram sin mobil och visare en bild på sina barn på mobilen, sen två styckna av bullens ölkorvar samt sommarstugan, även dem på kort i mobilen. Grabben får väl i sig några öl under kvällen och doft av alkohol och svett trevas vi med under natten på tåget...

23/8 I Kiruna möter vi Micke och ett gäng från NF07 och vi åker vidare
mot Nikkaluokta i buss.
Väl där traskar vi några kilometer innan tog en paus för att käka. Sen trippa vi vidare på leden och snart vek vi av upp mot nejderna och i mindre ledad terräng. Upp ur skogen och ut på kalfjället. Slog läger och än en gång började vi laga mat.
Efter en stunds promenerande ute i det öppna landskapet bland jokkar och små dammar hitta jag några hjortron som klarat sig undan frosten och det smakade inte helt fel. Daniel med flera gjorde blåbärspaj som de bjöd alla att smaka. En riktigt trevlig första kväll i fjällen

24/8 Dagen därpå blev det mestadels vandring, rakt fram över kalfjället, bland viden och gullris... över stenar fram till sjön Vardu.

25/8 Efter en kylslagen kväll väcks jag upp av Patrik som utlovar en vacker morgon, och sannerligen var det där. Dimman drog sina lätta stråk in över sjön. Med uppgift att leda gruppen tillsammans med Josef denna dag väckte vi resterande folk och jag tog med mig dasspappret och munspelet upp på fjället. En så oerhört vacker morgon på en dag som skulle komma att bli den jobbigaste.

Stenar i de alla former och storlekar passerade vi förbi, på och över denna soliga och vackra dag. Allt gick lugnt fram tills efter lunch då vi av någon anledning hamnade ovanför ett snöfält och tog oss uppåt genom att klättra högre och högre uppåt. Stenarna blev större och satt allt lösare. Små som stora stena for ner mot markerna under oss och vi kunde nog egnetligen startat ett stenras hur enkelt som helst. Tillslut tog vi oss över stenkammen, efter en hel jävla massa stenjälvar och snöfält uppåt och åter uppåt.

Väl uppe på kanten skulle vi så sakterligen neråt igen. Vattnet hade tagit slut sen ett bra tag och nedanför oss låg en klarblå sjö som fick det att vattnas i munnen. Tröttheten slog till och jag kunde urskilja smilegubbar och andra figurer där jag kämpade vidare ner bland de jävla
stenjävlarna. Självklart gick jag denna dag, som så många av de andra i kortbyxor och mina ben såg ut därefter.. nerkyld och trött på allt kom jag så ner till stenstranden vid sjön i dalen, klockan var nog mer än 21 och vi hade ingen annan möjlighet än att försöksa slå upp tälten på de få plättarna av svart sand som fanns intill sjön

26/8 Jag sov rikitgt gott den natten och morgonen var grå och molnig. Började dagens vandring med att gå den sista biten som vi inte hann med dagen innan. Det villsäga ännu mera uppåt, förbi ännu en lite sjö, där isflak faktiskt simmade omkring, vidare uppåt, förbi en olycksplats där flera män omkommit i er räddningsoperation med helikopter, vidare över snöfällt fram till glaciären vid Tarfalastugan.

Vi fick höra innan vi gickut på glaciären att en man i 25 årsåldern tagit sig ut på glaciären och ingen har sätt honom sen dess.. påvägen ner på kanten av glaciären träffar vi på hans mor och en guide som är påväg ut för en promenad på glaciären. Vi fortsätter våra vandring ner utefter en bergskam tills vi åter står på fast mark och kan lungt kolla bakåt och skåda en
vacker syn av en spegelblank sjö och den blåa glaciären i bakgrunden

Påväg mot Tarfalastugan och den senaste lunchen på länge. Klockan är nu strax efter 17 och vi har tagit oss fram till gårdagens slutmål. Här vandrar vi vidare mot Tarfalas forskningsstation där vi släpas in i värmen för en föreläsning och sen är det bara att traska de sista 7 km till nattens tältplats. Så långtråkigt på något vis att bara följa stigen neråt utefter
forsen... Anting går folk snabbare än mig, eller bra mycket långsammare, tog fram munspelet och underhöll migsjälv under någon timme. Vilken lycka att komma ner, slå upp tältet, hälla i sig lite varm koppsoppa och sen krypa ner i den ack så varma sovsäcken.

27/8 Morgonen därpå hängde molnen som på ett tvättsträck, blöta och dana och det regna hela vägen till Kebnekaises fjällstation, där vi fick en lite presentation om stället och fjällräddningen. Så kom de avgörande tillfället, ska jag med ut i regnet och göra ett försök att nå toppen av kebnekaise eller ska ja stanna kvar och lata mig här hela långa dagen?

Jag valde att göra ett försök att nå toppen av Sverige. Efter 6 timmar med nästa konstant uppförsback, undantaget för den där jävla kullen som vi skulle upp för och sen ner för, för att sedan ta oss upp för den sista stigningen - stod vi tillsut alla 11 (jag, Felizia, Pernilla, Annie, Pär-Erik,Patrik, Micke, Fredrik, Josef07, Josef06 och Danne) på toppen av Kebnekaise
i snö och dimma. Med vetskapen om att på ena sidan stupa det 300 meter och på andra sidan 500 meter rakt ner. Felizia visar så väl på bilden den känsla som rusade genom kroppen.

Sen var bar det av igen, 4 timmar ner till fjällstationen och kaffe där och sen tillbaka till baslägret, 2 km från fjällstationen. Jag somna så fort jag kom in i tältet.

28/8 Tog "autoban" till Nikkaluokta. 18 km ledad terräng.. så trist och enformigt. Men det växte gott om blåbär påvägen så någonting kunde man underhålla sig med. I Nikkaluokta var Josef först ut på asfallte och bjöd oss på godis senare, som reglerna säger. Med bussen till Kiruna, intog vandrarhemmet, greja tältet och tog en underbar dusch... så uppskattat. Till min förvåning upptäcker jag att mitt vänstar knä är nästan dubbelt så stort som de högra och alldeles stelt men de glömde jag snabbt när vi bjöds på en underbar middag utan räserbajs som utgång.

29/8 Fick någon timme i Kiruna på förmiddagen.. jag köpte ett par ren-älg örhängen till annie och sara för att visa min kärlek till mina vänner (10kr i en automat, men de ska inte spela någon roll :P)

Tog oss till Stadshuset och i väntan på folket måla några av oss våran bild av Kiruna.. vissa mer bryska än andra Så gick vi mot gruvan i kiruna och fick god mat på personalresturangen och sen en ordentlig guidning 500 meter nere i gruvan. Alla med mycket stilrena och snygga gula hjälmar.

Tillbaka in till Kiruna och fri tid fram tills dess tåget skulle avgå.. härlig skylt utanför ICA. Tåget blev en härlig tillställning med knäet i högläge, men sov inte så bra som nätterna innan.
Byte av tåg i Stockholm och pappa kom och mötte upp mig på stationen hemma i Linköping.

Vilken vecka det blev och vilka minnen...