En molnande huvudvärk och rastlösheten sprider sig som en löpeld genom min söndagseftermiddag. Det finns massvis saker att göra, men orken och entusiasmen finns inte riktigt med, de kommer efter, draget i ett snöre som pantburkarna på ett pars nygifta bil. Jag har lagt en del, med de uttjatade talesättet; av min dyrbara tid på att plugga. Javisst, jag är själv ganska förvånad och det var inte direkt tråkigt. Men någon gång ska man ta tag i sitt liv och det är lika lång tid kvar på gymnasiet som det skulle vara att bära ett barn. Vi har alltså nio månader att låta allt utvecklas och på den sista dagen i tryggheten ska vi stå där med en sak tryggad, en bra start för att ge oss an någonting som vi inte har någon aning om vad vi vill göra med. Tankar, spekuleringar och önskningar finns, men vi vet inte vad som kommer hända, vilken situation vi själva har försatt oss i och hur omgivningen reagerar. Vad jag vet är att jag vill göra det bästa av de nio sista månaderna tillsammans med NF06 och alla omkring oss där. Våran lilla familj kommer inte att hålla för alltid, men vi fick/får 3 år och de kommer garanterat alltid vara dom bästa skolåren. Jag längtar så förbannat till den där dagen när vi står på den varma och soliga innergården, (ja, för vi har ju alltid tur med vädret) Jag vet att vi kommer gråta, vi kommer aldrig vilja lämna varann, men de kommer va så skönt när allt är avklarat och jag, bara jag kan bestämma vad jag själv vill göra med min framtid!!

Åter till min svårfördrivan söndagseftermiddag, jag har kommit en bit på projektarbarbete nu, har suttit och jämfört och skrivit upp skilnader mellan Korsika och Kebnekaise. Engelska uppgifterna har jag gjort och utan anledning har jag pluggat matte. Solen tittar faktiskt fram mellan molnen stundtals... en långpromenad med kameran blir nog ett bra avbrott i trissdess.

Nu äre bestämt, ska över till susanna om några helger. :D lycka