Jag hade tänkt att jag skulle sätta mig ner och göra klart ULS arbetet men innan jag hinner starta upp datorn börjar pappa prata med mig om vad jag vill göra sen. Vadå sen, ja sen efter studenten, efter sommaren. Någonting vet jag att jag borde sysselsätta mig med. Pappa tyckte att det säkert fanns något bra program på universitet i stan. Men jag vill inte hamna här, stan är redan för liten för mig och jag kan inte tänka mig att bli kvar här ännu ett år.
Men hur blir det då, jag blir en av alla dem som lämnar Linköping, barndomsstaden och minnena, vännerna och låter staden vila för att återkomma, hälsa på och kanske minnas.
Jag är nog beredd att lämna staden, men det finns personer jag aldrig vill lämna. Hur fasiken ska man bli vän med den tanken?

Men vad är det som jag vill sen? Vågar jag mig på två år i Kiruna på universitetsprogrammet "naturguide" med närheten till fjällen som jag gillar så stark, eller ska jag skaffa mig mer skidvana och söka älvdalen, åre eller någon annan folkhögskolan.


På svenskan fick vi en liten uppgift att skriva vår framtidsdröm och vår mardröm inför framtiden. Gällande mardrömen skrev jag:

Dö en förtidig och onaturlig dö, som till exempel i Cancer.

Jobba på kontor eller industri där vardagen är styrd av fasta orubbliga tider fylld med rutiner och aldrig komma utanför de gråa betongen under arbetstid.

Jag vet vad jag inte vill, frågan är; vet jag vad jag vill!?
Det spelar väl egentilgen ingen roll nu, vad jag behöver är att fatta ett beslut om de närmaste åren. Det är med fjärilar i magen jag nyfiket läser om olika program och utbildningar.