Jag var hos tandläkaren igår, trodde de var en vanlig kontroll tills tanten säger att jag skulle laga ett hål. What!? Det har jag inte märkt något av själv. Sen undrar hon om jag vill ha bedövning, men jag är hård, jag står ut.Var i Norrköping och säkrade till en början när Tim och Joel skulle klättra, sen helt plötsligt behövdes jag inte längre, så jag satt i soffan länge tills jag inte längre kunde kolla på när de klättra. Det har snart gått en månad och jag klarar inte av det längre, det går inte att fortsätta. Jag vill bara vara uppe på väggarna igen, känslan är obeskrivlig och nu finns det ingen chans att känna den.
Jag saknar det.
När det du brinner för och finner ro i, inte längre är tillgängligt, hur gör man då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar