mitt uppe i äventyret...

...i skymningsljust tar jag satts från den lilla våta stenen upp mot den större mitt ute i jokken och jag hinner inte mer än tänka innan jag har halkat och landat på mage på stenen framför mig, med tusenlitersryggsäcken över. Nu snurrar det fort i huvudet, ska jag våga resa mig upp, med risk att ramla åt andra hållet? ska jag luta av mig ryggsäcken åt sidan och förhoppningsvis inte tappa säcken i vattnet? Tillslut kryper jag ut under tusenlitersryggan, går runt stenen och lugnt och försiktigt drar jag på den igen och traskar vidare, balanserandes på stenar, över jokken med darriga ben.
Två hundra meter längre fram hittar vi den perfekta lägerplatsen och vi slår upp tälten och inom två minuter har vi eld och natten faller sig på.

Vaknar till en fuktig morgon och fuktigheten håller i sig hela dagen medans vi sakta men säkert stiger uppåt tills vi blickar ut över sjöarna i Lapporten.

Det är vackert och hänfördheten tar oss till lunch och snart är vi framme för tältuppslagning och kvällen är redan sånär som där. Vi lagar mat i tältet och sparar på värmen.

Till mörkret beger vi oss ner till stenstranden och grillar marschmellows och avnjuter några allsångslåtar. Under nattetid känns det vid några tillfällen som att tältet är nära på att följa med vinden men vi vaknar tryggt på samma ställe som vi somna.

Och det går utför, solen den tittar fram och i rasande fart trampar vi ner och under de sista kilometerna har jag en fart på stegen som jag sällan skådat hos migsjälv. Med "67 elefanter balanserande, på en lite, liten..." snurrandes i huvudet är jag nere vid Abisko Östra med David hack i häl, en timme efter lunch.

Vi avnjuter en öl på den lokala krogen och tar tåget hem till Kiruna.