on a train throw a banana-shaped country

Återigen är jag ute på vift, lite borttappad. Någonstans i vårat avlånga bananformade land. Och dom gör mig lycklig, jag tror inte dom vet hur mycket dom betyder för mig, mam&pap. Eller dom där konstiga männen (ja, å karin&malin) i tajta skor och svetten som pärlas på pannan. Det är svårt att få ut det på ett sådant sätt, att de ska förstår, hur mycket dom betyder. Men det gör dom.

Jag har sällskap på tåget, sällskap av en tung inbunden pappersbunt med 'contemporary tourism' skrivet i rött på framsidan, det ger en fin kontrast mot det vita. Vet inte om, men det känns som att författarna målar upp något som jag inte fattar alls varför man ska skriva en bok om, göra det så svårt. Har undvikit denna bok för länge, men nu går det inte att komma undan längre.

Har lämnat ett höstfärgat Linköping med en känsla av vemod, men jag tror det är så det ska kännas i maggropen. Ett bevis på att man åstadkommit något, att man uppskattat och att man nog kommer att sakna.