Det är som vanligt, när allt går åt rätt håll, uppåtkurva, då allt bara känns bra och att det här kan verkligen hålla. Ja då behöver man bara gå ner för en stol för att ligga med knäet i högläge och förtvivlat undra VARFÖR?
Blir så enerverad och jag förstår mig inte på't.
Irriterad och besviken.
Tillbaka på noll, igen.
Bara att börja kämpa
Ta sig tillbaka, längre och aldrig vilja dit igen...
Jag tänker aldrig ge upp, aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar