Nu är det där långa, slitna, härligt trassliga och vilda håret borta med vinden . Det slår mig, hur jag känner mig mer trygg i att prata inför folk, behöva fatta knepiga beslut än att klippa håret. Frågan kommer alltid, jag ler och säger att jag har haft dreads, därav den enda som finns kvar där under allt. Folk får tro vad de vill.
Jag tycker bara det känns konstigt och obekvämt.

Att jag vill ut i spåret är det inget snack om, allt som var så på g. Nu är jag på h eller n och behöver läsa mig igenom hela alfabetet till ö. Börja om på a och sen ska vi se att jag är tillbaka på g snart igen...

Jag längtar ut, så himla mycket!

Glesbygd'n - Betong