24:e december, Kebabmannens hemlighet (sista delen)

Någonstanns hade han fattat fel, eller rättare sagt, det var relativt lugnt hela förmiddagen och början på eftermiddagen men sen, kring tretiden börja de första samtalen komma.
-Kebabmannens pizzeria, vad får de lova att vara?
och en tio minuter senare började de första faderliga figurerna strömma in på pizzerian... alla verkade i god stämning och de tycktes inte ha någon brådis, stressen han hade sett i allas ögon den gångna veckan verkade va som bortblåst.
En timme senare plingade klockan i dörren och allas blickar vändes mot honom, han som steg in genom dörren, han hade en stor säck slängd över högra axeln, han ställde ner den på pizzerians något mjöldammiga golv.
Ur säcken plockade han ut tidningar och delade ut till varje faderlig figur som snart flöt ut genom dörren som den finaste smälta osten på den bästa kebabpizzan.
Kvar i lokalen stod nu han, kollegan och mannen i röda kläder.
Han kliade sig i sitt vita skägg, sträckte över en tidning till honom;
-du ska inte ha en tidnings sa han och skrockade lite förnöjt.

De stod bakom disken och förudrat undrade vad chefen gjorde i dessa klädder.
Innan de han fråga kom de sju små dvärgliknande människorna in.
-Bra gjort grabbar, de löste sig till slut. Nu bjuder jag på min allra bästa kebabpizza.
Stillheten hade än en gång infunnit sig och alla satt nu kring bordet nere vid den stora tavelramen.
Chefen berättade för honom att pizzerian från början var ett alibi, han hade blivit så trött på att inte göra någonting underåren, så han provade på att kasta lite pizzadeg och snart var han fast.
Så varje år kring jul återgick han till sitt levebröd, de han verkligen brann för.
Det var för barnen han gjordet detta. Julen borde ägnas åt barnen medans de är små, medans fantasin finns kvar. sådan fantasi som bara barn har
De sju små dvärgarna var sju av hans bästa nissar de hade under de senaste dagarna jobbat hårt med lite vad som, allt för att förgylla julen.
Ingen utom chefen firade jul på de sättet. Kulturkrocken var sagolik och de hade nöjt sig med att bjuda barnen på skumtomtar.
Chefen, eller ska vi säga tomten kände sig nöjd och belåten och kunde lugnt luta sig tillbaka.
För honom var inte julen stress utan en fröjd. Men de var på pizzerian han hade sina riktiga vänner som han trivdes med och jobbade med resten utav året.
Kvällen fördrev de vidare med att han chefen och kollegan lärde nissarna att baka pizza och vilket stå de blev. De tryckte även pizzafigurer av pepparkaksformarna.
Och alla de som kom in senare på kvällen fick nästa helt gratis pizzor eftersom nissarna blivit så begajstrade och hela tiden gjorde fler och fler pizzor.

Så hade de stängt och flyttat upp till hans lägenhet där de snart sov huller om buller. Stundtals kunde man höra chefens skrockande då han i drömmen for över vita vidder.
och nerifrån pizzerian strömmade lukten av kebabpizza upp genom ventilerna och fyllde lägenheten med dess lukt....